The Carnival and the Carnivalesque Karnevalen och det karnevaleska - startsida
Michail Bachtin om karnevalen och medeltidens officella fester

Vilka är de specifika dragen i medeltidens på skrattet grundade ritual och skådespelsformerna och framför allt, vilken är deras natur, dvs. på vilket sätt existerar de?

Det är naturligtvis inte fråga om religiösa ritualer i stil med den kristna liturgin, med vilken de är förenade genom ett avlägset genetiskt släktskap. Den skrattprincip som organiserar karnevalsritualerna befriar dem fullständigt från varje religiös och kyrklig dogmatism, från mystik och vördnad; de är dessutom fullständigt befriade från varje spår av magi och åkallan, de kräver ingenting och begär ingenting. Och än mer, vissa karnevalsformer är en direkt parodi på den kyrkliga kulten. Alla dessa karnevalsformer är konsekvent utom-kyrkliga och utom-religiösa. De tillhör en helt annan existenssfär.

Genom sin påtagliga, konkret-sinnliga karaktär och genom sitt starka inslag av lek är de nära befryndade med de konstnärligt-litterära formerna, närmast med teatern och skådespelet. I Själva verket har också den medeltida teatern i avgörande grad närmat sig den folkliga karnevalskulturen och i viss utsträckning blivit en del därav. Men den grundläggande, karnevalska kärnan i denna kultur är ingalunda någon rent konstnärlig teaterform och kan i alla händelser inte hänföras till konstens område. Den befinner sig i gränsområdet mellan konst och liv. Till sitt väsen är karnevalen livet självt, men ett liv som utformats enligt lekens princip. Ty faktum är att karnevalen inte känner någon uppdelning mellan aktörer och åskådare. Den känner inte till någon ramp ens i dess mest rudimentära form. Rampen skulle förstöra karnevalen liksom också omvänt: avskaffandet av rampen skulle tillintetgöra teaterföreställningen. Karnevalen är inte till för att betraktas - i den lever man, och lever gör alla, ty i enlighet med sin idé är den till för hela folket. Så länge karnevalen pågår finns inte för någon något annat liv än karnevalens. Under karnevalen kan man bara leva enligt dess lagar, dvs. efter dess frihets-lagar. Och ingen kan lämna den, ty karnevalen känner inga rumsliga gränser. Den har en universell karaktär, den är ett särskilt tillstånd hos världen, där den pånyttföds och förnyas och där alla är delaktiga. Sådan är karnevalen till sin idé, till sitt väsen, något som alla dess deltagare hade en levande förnimmelse av. I den här bemärkelsen fick karnevalen sitt tydligaste uttryck i de romerska saturnalierna, vilka uppfattades som den faktiska och fullständiga (ehuru tillfälliga) återkomsten av Saturnus' guldålder tilljorden. Traditionen från de romerska saturnalierna levde vidare också i den medeltida karnevalen, som förkroppsligade den universella förnyelsens idé på ett renare och mer fullständigt sätt än medeltidens alla övriga festligheter av karnevalstyp. Dessa festligheter var i ett eller annat avseende begränsade och förkroppsligade idén på ett mindre rent och fullständigt sätt; likväl var dess idé närvarande också här och ingav en känsla av tillfällig utväg ur det vanliga (officiella) livsmönstret.

I detta avseende var karnevalen alltså inte en konstnärligt-teatral form, utan en reell, men tillfällig form av livet självt, som inte rätt. och slätt uppfördes, utan som nära nog levdes så länge karnevalen pågick. Detta kan också uttryckas på följande sätt: under karnevalen är det livet självt som spelar genom att - utan scen, utan ramp, utan aktörer och åskådare, dvs. utan alla teaterföreställningens specifika attribut - gestalta en andra, fri (obunden) form för sitt förverkligande, sin pånyttfödelse och förnyelse som grundar sig på de bästa principer. Den reella formen för liv är här samtidigt också dess pånyttfödda ideala form.

Narrar och dårar är karakteristiska figurer för medeltidens skrattkultur. De var liksom de permanenta, legitimerade bärarna av karnevalsprincipen i det dagliga livet (dvs. då det inte var karnevalstid). Dessa narrar och dårar, såsom t.ex. Triboulet vid Frans I:s hov (han förekommer också i Rabelais' roman), var ingalunda några skådespelare som spelade rollen av narr eller dåre på någon scen i likhet med senare tiders komedianter, som på scenen kunde gestalta en Harlekin, en Hans Wurst etc. I livets alla skiften och varhelst de uppenbarade sig, var och förblev de narrar och dårar. Som sådana var de bärare av en särskild, på samma gång reell och ideal livsform. De uppehöll sig i gränslandet mellan liv och konst; lika litet som de var några särlingar eller dumbommar (i vardaglig bemärkelse), var de några komiska aktörer.

Under karnevalen är det sålunda livet självt som spelar och spelet blir för en tid till verkligt liv. Häri ligger karnevalens specifika natur, dess särskilda existensform.

Karnevalen är ett folkets andra liv, organiserat efter skrattets princip. Det är livet som fest. Det festliga är ett väsentligt drag för medeltidens alla komiska rituellt-teatrala former.

Alla dessa former hade en yttre förbindelse med de kyrkliga högtiderna. Till och med den egentliga karnevalen, som inte sammanföll vare sig med någon händelse i den bibliska historien eller med firandet av någon helgondag, var rörlagd till de sista dagarna före fastan (den kallades därför i Frankrike för Mardi gras eller Carême-prenant, i de germanska länderna för Fastnacht). Men ännu väsentligare är den genetiska förbindelse som knyter dessa former till forntida hedniska fester av agrar natur, vilka också inbegrep skrattets element i sina ritualer.

Festen (varje fest) är en ytterst viktig primär form i all mänsklig kultur. Den kan inte härledas eller förklaras ur praktiska betingelser och mål för det samhälleliga arbetet, ej heller ur - vilket är en ännu vulgärare förklaring - något biologiskt (fysiologiska) behov av periodisk vila. Festen har alltid haft ett väsentligt och djupt meningsfullt, med världsåskådningen förbundet innehåll. Ingen enda "övning" i att organisera och fullända den samhälleliga arbetsprocessen, ingen "arbetslek", ingen vila eller paus i arbetet kan i sig bli någonfest. För att det skall bli en fest måste något tillföras från en annan existenssfär, nämligen från den andliga och ideologiska sfären. Festen måste få sin sanktion inte från medlens och de nödvändiga betingelsernas värld, utan från världen för den mänskliga existensens högre mål, dvs. från idealens värld. Utan denna sanktion kan det inte finnas någon fest.

Festen upprätthåller alltid en väsentlig förbindelse med tiden, grundad på en mycket bestämd och konkret uppfattning om den naturliga (kosmiska), biologiska och historiska tiden. Därtill kommer att festen, i alla dess historiska faser, alltid varit förbunden med avgörande och omvälvande moment, med kriser i naturens, samhällets och människans liv. Död och pånyttfödelse, växling och förnyelse har alltid varit de ledande momenten i festens förnimmelse av världen. Och just dessa moment, uttryckta i konkret form vid bestämda tider, är det som skapat festens specifika karaktär.

Under de villkor som rådde i det medeltida klassamhället och under den feodalstatliga samhällsordningen kunde denna festens specifika karaktär, dvs. den förbindelse festen hade med den mänskliga existensens högre mål, med pånyttfödelsen och förnyelsen, bara nå upp till sin oförvanskade rena och fulla form i karnevalen och i andra liknande folkliga fester på gator och torg. Festen blev i detta fall ett folkets andra liv, där man för stunden trädde in i ett utopiskt rike av gemenskap, frihet, jämlikhet och överflöd.

Medeltidens officiella fester däremot - såväl de kyrkliga som de feodalstatliga - ledde aldrig ut ur den härskande ordningen, skapade aldrig ett andra liv. Tvärtom prisade, sanktionerade och befäste de den rådande ordningen. Sambandet med tiden blev rent formellt, förändringarna och kriserna förvisades till gången tid. Den officiella festen såg egentligen bara bakåt, mot det förflutna, och använde det förflutna för att prisa den ordning som rådde i nuet. Den officiella festen bekräftade, ibland till och med tvärtemot sin egen idé, det stabila, det oföränderliga och det eviga i hela den existerande ordningen: den rådande hierarkin, de rådande religiösa, politiska och moraliska värdena, normerna och förbuden. Den officiella festen var en triumf för den redan färdiga, påbjudna sanningen, en segerrik och allenarådande sanning som framställdes som evig, oföränderlig och obestridlig. Det är därför som tonen i den officiella festen blott kan vara en ton av monolitiskt allvar, emedan skrattets princip var främmande för dess natur. Just därför förrådde och förvanskade den officiella festen sålunda festens sanna natur. Men a denna festens sanna natur var oförstörbar och därför måste man tolerera och till och med delvis legalisera den utanför festens officiella sfär och för den upplåta det folkliga torget.

I motsats till den officiella festen firade karnevalen en tillfällig befrielse från den förhärskande sanningen och den rådande ordningen, ett upphävande av alla hierarkiska förhållanden, privilegier, normer och förbud. Karnevalen var en tidens sanna fest, en tillblivelsens, förändringens och förnyelsens fest, fientlig mot allt beständigt, allt fullbordat och avslutat. Den såg in i den ofullbordade framtiden.

Michail Bachtin: Rabelais och skrattets historia, s. 16-19

 

© 2002 Mikael Hörnqvist
Karnevalen och det karnevaleska