The Carnival and the Carnivalesque Karnevalen och det karnevaleska - startsida
Jan Kott om kärleken och begäret i En midsommarnattsdröm
Kärlekens plötslighet är alltid storartad hos Shakespeare. Tjusningen finns redan i det första ögonkastet, förgiftningen i händernas första beröring. Kärleken slår ned som en hök, världen sjunker undan, de älskande ser bara varandra. Kärleken hos Shakespeare uppfyller hela varelsen, den är hänryckning och åtrå. Av dessa kärlekspassioner återstår i En midsommarnattsdröm bara den plötsligt påkommande åtrån:

Lysander: I had no judgment when to her I swore.
Helena: Nor none, in my mind, now you give her o'er.
Lysander: Demetrius loves her, and he loves not you.
Demetrius: (Awaking) O Helen! goddess, nymph, perfect, divine!
To what, my love, shall I compare thine eyne?
Crystal is muddy.

En midsommarnattsdröm, III, 2

En midsommarnattsdröm är den mest erotiska av Shakespeares alla pjäser. Och knappast i någon av tragedierna eller komedierna med undantag för Troilus och Kressida är erotiken så brutal som här. Mer bokstavlig och än våldsammare är den bara i Sonett CXXXV.

[...]

Uttolkarna har redan för länge sedan märkt att de älskande i kärlekskvartetten knappast skiljer sig från varandra. Det är egentligen bara figuren och hårfärgen som skiljer flickorna från varandra. Hermia är kanske den enda som har ett par individuella drag som gör att man i henne kan gissa sig till den tidigare Rosalinda i Kärt besvär förgäves och den senare Rosalinda i Som ni behagar. Det är bara namnen som skiljer ynglingarna från varandra. Alla fyra saknar den tydlighet och det unika i personteckningen som Shakespeare redan flera gånger uppnått.

De älskande kan bytas ut. Det kanske var just så det skulle vara? Ty hela handlingen under den heta natten, det som händer under denna dryckesfest går ut på att kärlekspartnern går att byta ut. På mig verkar det alltid som om det inte finns något tillfälligt hos Shakespeare. Puck går omkring i trädgården på natten och går förbi paren som växlar partner. Det är Puck som anmärker:

This is the woman; but not this the man.

En midsommarnattsdröm, III, 2

Helena älskar Demetrius, Demetrius älskar. Hermia, Hermia älskar Lysander. Sedan jagar Lysander Helena, Helena jagar Demetrius, De-metrius jagar Hermia. Åtråns mekaniska växling av föremål och möjligheten att byta kärlekspartner är inte bara intrigens grundval. Reduktionen av gestalterna till kärlekspartner tycks vara denna grymma dröms mest karakteristiska drag. Och kanske dess mest moderna. Partnern har inte längre något namn, han har inte ens något eget ansikte. Partnern är bara den som är närmast. Liksom det i några av Genets pjäser inte finns några entydiga personer; det finns bara situationer. Allt blir ambivalent.

Hermia: ... O me! what news, my love?
Am not I Hermia? Are not you Lysander?
I am as fair now as I was erewhile.

En midsommarnattsdröm, III, 2

Hermia har fel. Ty i verkligheten finns det ingen Hermia, liksom det inte finns någon Lysander. Eller snarare finns det två olika Hermior och två olika Lysandrar. Den Hermia som har legat med Lysander och den Hermia som Lysander inte vill ligga med. Den Lysander som ligger med Hermia och den Lysander som flyr från Hermia.

Jan Kott: Shakespeare - vår samtida (Stockholm: Natur och kultur, 1972), s. 207-9.

 

© 2002 Mikael Hörnqvist
Karnevalen och det karnevaleska