3.24. Niccolò Machiavelli: The controversial Secretary 3.24. Niccolò Machiavelli - den kontroversielle statssekreteraren

Machiavelli och Cesare Borgia

Renässansen: Startsida

Pinturicchio: Cesare Borgia
Kapitel 7 av Fursten behandlar härskare som kommit till makten med turens (eller som Machiavelli uttrycker det, fortunas) hjälp och som sedan kämpat för att befria sig från denna beroendeställning. Som exempel på sådana furstar anför Machiavelli Francesco Sforza och Cesare Borgia. Den sistnämnde utgör enligt Machiavelli exemplet som alla nya furstar bör ta till förebild och försöka efterlikna.

När Machiavelli skriver om Cesare Borgia griper han tillbaka på sin egen politiska och diplomatiska erfarenhet. Under sin tid som florentinsk statssekreterare hade han stiftat bekantskap med den fruktade påvesonen vid ett flertal tillfällen. Deras första sammanträffade ägde rum i Urbino sommaren 1502, kort efter det att hertigen intagit staden för sin egen och Kyrkostatens räkning. Machiavelli var tillsammans med Francesco Soderini, biskopen av Volterra, utsänd av den florentinska republiken till den lilla bergsstaden i Le Marche för att utröna Cesares intentioner. Efter avslutat uppdrag skrev de två sändebuden:

Denne furste är mycket praktfull och magnifik, och vad det militära beträffar är han så djärv att varje sak, hur stor den än må vara, förefaller honom liten; och i jakten på ära och makt vilar han aldrig, och han känner heller inte av trötthet eller rädsla. Han anländer till en plats innan man hunnit göra klart för sig varifrån han brutit upp; han gör sig omtyckt bland soldaterna; han har samlat de bästa männen i Italien; och dessa faktorer, i förening med en evigt god tur (perpetua fortuna) gör honom segerrik och formidabel.

Denna beskickning varade endast ett par dagar, men Machiavellis andra möte med hertigen kom att bli desto mer långvarigt. Redan hösten samma år sändes Machiavelli på nytt till Cesare Borgia, som nu slagit läger i Imola på andra sidan Apenninerna öster om Florens. Machiavellis uppdrag gick ut på att inför hertigen intyga att Florens hade för avsikt att fortsätta stödja den franske kungen, deras gemensamma allierade, och att för de florentinska köpmännens räkning förhandla sig till fri passage genom det område som nu kontrollerades av Cesare och hans armé.

Av Machiavellis rapporter framgår att han var ytterst medveten om att hans och Florens förhandlingsposition var svag. Den florentinska republikens kroniska brist på likvida medel och avsaknad av pålitliga trupper hade försatt den i ett utsatt läge. Dess yttre territorium - eller imperium som florentinarna själva föredrog att kalla det - höll på att rämna. Pisa hade förlorats 1494, sex år senare hade inbördeskrig utbrutit i det av medicéerna infilterade Pistoia, och under sommaren 1502 hade Arezzo och rad kringliggande städer gjort uppror. Den sistnämnda revolten, som enligt många, och däribland Machiavelli själv, anstiftats av Cesare Borgia och hans far Alexander VI, hade kunnat slås ned först sedan den franske kungen kommit florentinarna till undsättning.

Cesare Borgias stjärna var däremot i stigande. Efter sin fars, Alexander VI, utnämning till påve år 1492, hade Cesare snabbt stigit i graderna: från att ha varit biskop av Pamplona utnämndes han snart till ärkebiskop av Valencia, och inom kort erhöll han kardinalshatten. 1498 avsade han sig kardinalstiteln för att kunna påbörja en karriär som generallöjtnant för den påvliga armén. 1499 hade han med sin fars och familjen Orsinis bistånd börjat återerövra det område i Romagna som juridiskt sätt tillhörde Kyrkostaten, men som sedan en lång tid tillbaka de facto lytt under lokala baroner. Under hans första år i fält annekterade han Imola, Forlì och Cesena. Under de tre påföljande åren lade han Rimini, Pesaro, Faenza, Urbino, Camerino, Piombino och Elba till sina besittningar. År 1501 utnämnde hans far honom till hertig av Romagna. Samma år gick han över gränsen till republiken Florens och slog läger strax utanför stadens murar. Han hade krävt florentinarna på tribut och gått med på att bryta upp först sedan en skarp tillrättavisning inommit från den franske kungen, av vars stöd han alltjämt var beroende.

Hösten 1502, då Machiavelli sammanträffade med Cesare för andra gången, stod hertigen, som då blott var 27 år gammal, på toppen av sin militära och politiska karriär. Under standar med texten Au Caesar aut Nihil, "Kejsare eller intet", tycktes han vara på väg mot än större ting, "ärorik, oerhört lyckosam och van att segra", för att citera ett uttalande av en av hans rådgivare.

Men molnen hade börjat torna upp sig vid Cesares horisont. Hertigens far, som orkestrerat hans karriär, var till åren kommen och snart skulle han vara borta. Till skillnad från vanliga furstendömen, gick Påvedömet inte i arv. Dessutom hade kort före Machiavellis ankomst till Imola flera av Cesares legoknektar sammansvurit sig mot honom i en komplott som kommit att gå till historien som sammansvärjningen i Magione.

Till skillnad från sina arbetsgivare hemma i Florens insåg Machiavelli tidigt att Cesare Borgia hade många skäl att känna sig pressad och till och med desperat. I rapporterna som Machiavelli skickade hem till Florens hösten 1502 började ett olycksbådande scenario snart att framträda. Enligt detta tycktes krig inte bara vara oundvikligt utan också nära förestående. Medan de diplomatiska sändebuden och ambassadörerna vid hertigens hov fortsatte att tala om fred, tycktes alla förbereda sig för krig. Varje dag anlände nya trupper till Cesares läger och den 21 oktober kunde Machiavelli bistert konstatera att hertigen under de två veckor han tillbringat vid hans sida, spenderat mer pengar på soldater än de flesta furstar gör under två hela år. Medan de florentinska myndigheterna fortsatte att bombardera Machiavelli med instruktioner om att fortsätta att observera och förhala, och med artiga ursäkter för Republikens oförmåga att erbjuda hertigen militärt stöd, kunde deras sändebud den 22 november informera om att man vid Cesares hov "uteslutande ser till det som gagnar en själv och handlar enligt vad man tror sig veta, utan att sätta sin tilltro till någonting annat". I detta klimat, gensomsyrat av egenintresse, trolöshet och en allmän misstro mot alla och envar, var den militära styrkan den enda faktor som kunde garantera att allianser bestod och att avtal upprätthölls.

Machiavelli fortsatte att följa Cesare Borgia i spåren fram till början av januari 1503. När han till sist entledigades från sitt uppdrag hade han hunnit med att bevittna några av de mest spektakulära politiska morden i Cesare Borgia blodiga karriär. Hertigen hade i Sinigaglia på självaste nyårsaftonen låtit kalla till sig flertalet av de sammansvurna från Magione - bland annat Vitellozzo, Oliverotto av Fermo och Paolo Orsini - med förespegling om att han var beredd att förlåta deras medverkan i komplotten. Men Cesare Borgia var inte den som förlät. Istället lurade han de forna allierade i en fälla och lät summariskt och brutalt mörda dem. Machiavelli hade dessutom anlänt till Cesena dagen efter det att Cesare låtit mörda sin ståthållare i staden, Remirro de' Orco, och lämnat dennes döda kropp liggande på stadens torg som ett memento för folket att begrunda. Kanske var det under dessa dramatiska månader som den uppfattning om maktpolitikens villlkor som senare skulle komma att ligga till grund för Fursten började ta form inom Machiavelli.

Cesare Borgias karriär tog en abrupt vändning i och med hans fars död 1503. Hertigen var vid denna tidpunkt själv sjuk och kunde därför inte påverka den påföljande påvetillsättningen. Machiavelli, som befann sig i Rom för att för Florens räkning bevaka konklaven, kunde nu bevittna hur den tidigare så imponerande krigsherren ansattes av tvivel och tycktes lida av kroniskt handlingsförlamning. Den tillträdande påven, Pius III, bekräftade visserligen Cesares status som kyrkans generallöjtnant och påvlig ståthållare över Romagna, men redan under dennes kortvariga pontifikat, förlorade hertigen kontrollen över samtliga de städer han tidigare erövrat, Cesena, Forlì, Faenza och Imola undantagna. Cesares definitiva fall var ett faktum, då den till Borgiafamiljen fientligt inställde Giuliano della Rovere blev vald till ny påve som Julius II efter Pius hastiga död senare samma år. Cesare flydde nu från Rom, först till Neapel och sedan till Spanien, varifrån Borgiaätten ursprungligen härstammade. Han togs där till fånga av Ferdinand av Aragonien, men lyckades fly och tog sin tillflykt till det lilla bergskungadömet Navarra på gränsen mellan Spanien och Frankrike. Han avled där i mars 1507 i samband med att han för kungen av Navarras räkning försökte slå ned ett lokalt uppror.

MIKAEL HÖRNQVIST

Länkar:

RENÄSSANSENS FLORENS 3. Den florentinska renässansen: Innehåll
© 2002 Mikael Hörnqvist
Den florentinska renässansen