3.24. Niccolò Machiavelli: The controversial Secretary 3.24. Niccolò Machiavelli - den kontroversielle statssekreteraren

Anders Ehnmark om Machiavellis liv efter avskedandet 1512

Renässansen: Startsida

Machiavelli hade olyckan att falla vid ett regimskifte. Det var hela regimen som byttes, inte bara regeringen. Republikens tid var slut i Florens, även om några av dess institutioner skulle fortleva. Huset Medici, de upplysta despoterna, och numera inte ens så upplysta, var åter.

I november 1512 avsattes Machiavelli som sekreterare och skulle ha fängslats men blev fri mot borgen (vänner betalade), ålades reseförbud och förbjöds sätta sin fot i palatset, hans arbetsplats och centrum för hans tankar och fantasi. Strax därefter kallades han till palatset, nu som misstänkt förskingrare, och manglades dagligen i förhör. Han föll djupt.

I februari 1513 förvärrades läget av att hans namn dök upp i några sammansvurnas papper. De sammansvurna hade haft mordplaner mot huset Medici. Två av dem, Capponi och Boscoli, skulle senare halshuggas. Det är inte säkert att Machiavelli hade något med saken att göra, men det var en mycket graverande lista hans namn stod på, och nu blev han fängslad och torterad med repet. Sex gånger hissades han upp i taket i sina bakbundna armar, och släpptes.

Denna då moderna tortyrform, i Italien kallad tratto di fune och i Frankrike estrapade, avsåg att stegvis dra lemmarna ur led. Ibland släpptes fången över eld, ibland över vatten, ibland åter över golvet; just då han skulle landa stramades repen åt och han hissades upp på nytt.

Machiavelli har i en sonett berättat om sina veckor i fängelset. Sonetten är en nådeansökan ställd till huset Medicis världsliga ledare Giuliano, som kanske var det tilltänkta mordoffret. Machiavelli kallar sig i sonetten för poet, inte politiker. Så behandlar man poeter! utropar han, vädjande till det litterära intresse som Giuliano ansågs besitta.

Han säger att hans rygg bär spår av sex hissningar. Lössen vandrar knubbiga och feta på väggarna, skriver han. Egendomligt nog påminner de honom om fjärilar. Stanken är densamma som på en slaktplats. Luften fylls av skrik och skrammel då den ene slås i järn, den andre befrias. Någon, som torteras med repet, ropar: det är för högt!

Den värsta plågan, säger Machiavelli, är då jag före gryningen väcks av förböner för de dödsdömda. Han syftar på hur han den 23 februari väcks vid fyratiden av sången och bönerna då Capponi och Boscoli förs till schavotten. Men, slutar sonetten, låt dem gå, bort med dem ungefär, bara du Giuliano förbarmar dig över mig!

Det opportunistiska slutet skulle förbli ett mörkt hörn av Machiavellis rykte. Särskilt under Italiens enande på 1800-talet, då Machiavelli blev en patriotisk hjälte, undrade man över hur han kunde vara så kallsinnig mot de unga dödsdömda, som velat göra vad Brutus gjorde, döda tyrannen; Capponi och Boscoli hade nämligen, de också, hunnit få gott rykte i 1800-talets patriotiska rörelse.

Då han tar itu med "Fursten" ligger dessa händelser på ett halvårs avstånd eller mer. Det som hänt är på en gång frihetens förlust i Florens och en förnyad, om än lite annorlunda europeisk inblandning i italienska förhållanden. Mer av det gamla onda och ett tillkommande ont i själva Florens. Italien är mindre befriat än på länge, och Florens har förlorat sin frihet.

I den mån det är möjligt att veta något om Machiavellis sinnesstämning under denna tid är breven en källa. Medan republiken går under och han själv nästan också (han släpps från fängelset vid en amnesti då Giovanni Medici väljs till påve) skriver han många brev. De är personliga i meningen ställda till vänner och kolleger. Däremot kan man inte säga att de är särskilt personligt hållna. Machiavelli raljerar med sitt eget öde men oroar sig för (eller förtvivlar om) republikens och Italiens. Det är inte helt klart, han raljerar också med Italiens öde och oroar sig för sitt eget, men huvudlinjen är ett försök att förstå vilka fel som gjorts, om Fortuna lämnat någon handlingsmöjlighet öppen som Florens inte förstått att utnyttja. Det är en man med politisk passion som talar - fastän han klagar över att han förlorat passionen - inte en man som grämer sig över sin förlorade karriär. Det är huvudintrycket.

Dock grämer han sig också.

I september 1512 rapporterar han till en väninna namnet är okänt - om hur det gick till när Florens föll. Fastän han själv är så inblandad är tonen saklig, närmast torr. Det framgår att Florens ledning varit godtrogen. Den har inte förstått vilka illasinnade planer som välvts mot staden, den har felbedöma påvens roll och blivit ett onödigt lätt byte för en spansk legohär: en fräck och resolut angripare har rullat upp försvaret och med hot och utpressning återinsatt huset Medici. Man kan inte omedelbart utläsa Machiavellis reaktion, men att det är fråga om en dåligt skött sak står klart. På slutet kostar han på sig en avmätt bugning åt de nya härskarna.

Strax efteråt, i början av november, skriver han en liten skiss till ett möjligt klassamarbete med de nya makthavarna, "Ai Palleschi", Till medicéerna (av palla = bollar, som förekommer i huset Medicis vapen). Troligen är det just vid sin avsättning han skriver.

Han spelar ut ett sista kort. Tankegången är att medicéerna har eget intresse av att söka folkets stöd mot aristokratin. Bara på så sätt kan de känna sig säkra (en tanke som ska dyka upp i olika variationer senare: en ny furste bör stödja sig på folket och frukta de stora). Följaktligen har de intresse av att rädda något av den folkliga republiken, något av den regim där Machiavelli själv är en kugge. Det är fråga om en kyligt och väl uttänkt invit från den fallande sekreteraren, som likväl faller.

Lite senare skriver han till sin gamle chef Soderini, republikens ledare, eller "banerförare" som man sade; banerförare på livstid var han. Soderini befinner sig i landsflykt i Ragusa och har i chiffrerat brev bett Machiavelli höra av sig. Soderini vill ha nyheter från Florens.

Han får ett egendomligt svar: personliga tonfall saknas, fastän de är gamla arbetskamrater, nyheter saknas, fastän det är från händelsernas centrum Machiavelli skriver: istället bjuder han på epigram och kvicka slutsatser, som om alltihop låg på långt avstånd. Steget från tillfälligheter till regelbundenheter, från empiri till teori, tar han i högsta grad här, medan stormen ännu rasar.

Han undfägnar den stackars fördrivne banérföraren med hjärtlösa bon mots - inte allt för kvicka förresten - om hur allt flyter och det är svårt att gripa tillfället i flykten och lyckan växlar och människan blir efter då hon ska försöka hänga med i svängarna.

Flera av "Furstens" teman föregrips här: förhållandet mellan tur och skicklighet, mellan medel och ändamål. På den senare punkten säger han en smula förstucket att Soderini varit för finkänslig. Han har inte i tid slagit ned republikens motståndare och därför förlorat republiken, friheten, allt; bättre hade varit att med ett litet ont rädda ett stort gott. Denna slutsats ska han energiskt utveckla i "Fursten".

De många breven till vännen och Romambassadören Francesco Vettori är mera personliga, talar om ledsnad, glädje, kortspel, rumlande, horor; visar litegrann av rummet, litegrann väder.

Under våren klagar han ofta. Sen då han kommer igång med skrivandet blir han på bättre humör. Ödet har gjort allt för att tillfoga mig denna skada, skriver han den 13 mars 1513 från Florens. Han är i Florens ända fram till augusti, då han flyttar ut till landet, inte helt frivilligt, i en sorts halv landsflykt, på grund av den nya politiska konjunkturen. Han räknar dock med bättre, "liberalare", tider och säger sig skola vara mer försiktig i fortsättningen. Det är oklart om han syftar på mordkomplotten eller inte, men på något sätt anser han sig ha lämnat blottor på sig.

Lägg ett gott ord för mig, är en återkommande uppmaning. Jag klarade tortyren bra, skriver han den 18 mars. Mycket bra till och med. Hur det går får vi se. Varje dag besöker vi flickor för att återfå krafterna. Vänliga hälsningar.

Den 9 april: allt är mig likgiltigt. Ingenting lockar mig längre. Trött på att diskutera, trött på allt. Men iallafall: ödet har gjort att jag inte vet något om siden och ull eller förtjänster och förluster utan bara om staten, varför jag antingen måste tiga eller tala om staten. Undertecknat Niccolò Machiavelli, quondam segretario. Före detta sekreterare.

Han väljer att tala om staten. Här inleder han sin stora sommardiskussion med Vettori. Den ska handla om det nya läget i Europa, då Spanien och Frankrike närmat sig varann, freden, Italiens enande. Arbetet med "Fursten" föregås av en polemisk och detaljerad genomgång av de europeiska problemen sommaren 1513.

Vad gäller Italiens enande, som ska spela så stor roll i boken, skriver Machiavelli den 10 augusti att det ligger något skrattretande i själva tanken. Skälet är att militära resurser och ett gemensamt mål saknas i Italien. Han är mycket pessimistisk. De arméer som står i landet - bortsett från den spanska - är inte värda en kvattrin. Vad viljan beträffar sitter svansen inte ihop med huvudet. De små staterna tänker inte som de stora. Var och en tänker på sitt.

Undertecknat Nicolaus Machiavellus in villa. Niccolò Machiavelli på landet.

Han är på sin gård i Sant'Andrea in Percussina strax utanför Florens. Det är arvegården. Det är här han sitter och möglar, enligt breven, på en sluttning sydväst om staden, i ett ganska oansenligt hus, med vingårdar stupande åt alla hall.

Jag reser dit i januari 1986. Huset är alltjämt bebott, visas som museum. Det är en ganska dyster trakt så års. Runt om som sagt vingårdar, en död olivskog som frosten tog, svalor som susar in under tegelpannorna i januari, en katt, en liten gumma, en stängd bykrog med Machiavellis namn på.

Glesbygd. En bondgård har övertagits av en indisk sekt.

Det som överraskar mig är att man faktiskt ser hela Florens centrum. Man är bortom ära och redlighet, men ser ära och redlighet mycket tydligt. Det är mycket nära, kanske inte då med hästmåtten, men nu.Man är liksom snett ovanför, som i ett flygplan under inflygning, och ser solen blänka i kupolernas kopparplåtar där nere. Då han satt här och möglade måste han ha sett makten och härligheten hela tiden, lite nedanför sig, Palazzo Grande, tornen och broarna, hela det bländande centrum i europeisk politik som han tvingats lämna.

På fasaden till hans lilla stenhus har man satt upp en minnestavla: "Till Niccolò Machiavelli, som här uttänkte och gjorde sig till talesman för Italiens befrielse och skrev sina odödliga verk om härskandets konst och konsten att försvara landet med egna vapen. San Casciano kommun."

I ett vackert brev till Francesco Vettori den 10 december 1513 berättar Machiavelli hur det såg ut då, hur han hade det medan han skrev "Fursten".

På morgonen fångar han trastar. Han inspekterar en skogsavverkning som han har på gång härintill. Det är alltid bråk och Machiavelli får reda ut det. Sedan går han till en källa för att läsa poesi och till sina fågelnät för att vittja, eftersom de fåglar som här sjunger också ätes. Han läser Dante och Ovidius vilket får honom att minnas egna kärleksaffärer.

Sedan bär det iväg till bykrogen för ett glas och sedan hem för att äta, och sedan tillbaka till krogen igen, och då blir det rummel och bråk, han spelar kort med gubbarna i byn och de gapar så det hörs ända till Casciano. Det är ganska trist, säger han. Han hoppas ödet skäms då det ser hur han har det. Och så:

"Då kvällen kommer återvänder jag hem och träder in i mitt arbetsrum; och vid ingången tar jag av mig vardagskläderna som är fulla av lera och smuts, och tar på mig den kungliga och påvliga hovdräkten; och sålunda anständigt klädd inträder jag bland antikens människor vid de gamla hoven där jag, vänligt bemött, livnär mig på den föda som ensam är min och för vilken jag är skapad; och där jag inte skäms för att tala med dem och fråga efter motivet till deras handlingar; och på grund av sin mänsklighet svarar de mig, och på fyra timmar känner jag ingen leda, jag glömmer all trötthet, jag fruktar inte längre fattigdomen, och döden skrämmer mig inte; helt och hållet, sällar jag mig till dem. Och eftersom Dante säger att vetenskapen fordrar att man bevarar vad man förstått har jag antecknat det jag tyckt vara viktigt i deras samtal och skrivit ett häfte, De principatibus, där jag så gott jag kan fördjupar mig i detta ämne och diskuterar vad ett furstendöme är, vilka slag det finns, hur de erövras och behålls, och varför de går förlorade."

Anders Ehnmark: Maktens hemligheter: En essä om Machiavelli (Stockholm: Nordstedts, 1986), s. 68-77.

RENÄSSANSENS FLORENS 3. Den florentinska renässansen: Innehåll

 

© 2002 Mikael Hörnqvist
Den florentinska renässansen