3.24. Niccolò Machiavelli: The controversial Secretary 3.24. Niccolò Machiavelli - den kontroversielle statssekreteraren

Machiavelli och Savonarola

Renässansen: Startsida

Kapitel 6 av Fursten är det första av fyra kapitel (6-9) där Machiavelli behandlar staters grundande, ett tema som han återkommer till i inledning av Discorsi. I kapitel 6 jämför han Moses, som här får utgöra exempel på en framgångsrik grundare, och Girolamo Savonarola, som framställs som Moses moderna, men misslyckad motsvarighet. Av allt att döma har denna jämförelse sitt ursprung i Savonarolas egna predikningar.

Alison Brown sammanfattar Savonarolas försök att förbinda sitt eget namn med Moses på följande sätt:

Savonarola drew many comparisons between himself and Moses. He like Moses had broken tablets of stone and the golden calf, he too experienced popular disillusionment in the desert after crossing the Red Sea, he too recommended 'severe justice' like Moses, who had someone killed for gathering wood on the Sabbath, in contrast to the Florentines' 'cruel compassion' [Voi siate pietosi e non vi accorgerete che la vostra è pietà crudele]. But among them, it was Moses's role as legislator and harsh disciplinarian that assumed greatest importance. As a lawgiver, Savonarola is better known for his introductory Ten Commandments - the creation of the Great Council, the law of amnesty and appeal, and the abolition of parlamenti - than for what followed; but like Moses he too followed up his initial reforms with a Levitican programme of civil as well as moral legislation for his people.

Alison Brown: The Medici in Florence, 269-70

Genom att på detta sätt identifiera sig med Moses - som åtnjutit det sällsynta privilegiet att tala med Gud - kunde Savonarola ikläda sig rollen av Guds språkrör och göra anspråk på den absoluta auktoritet som följer med denna status. I maj 1496 gick Savonarola så långt att han till och med hävdade att "när jag uppmanar er att skipa rättvisa, är det Han som fått mig att säga det, och om Han misstar sig, misstar jag mig också. Men eftersom Han inte kan missta sig, misstar inte heller jag mig när jag berättar för er vad Gud säger". Vid detta tillfälle jämförde Savonarola också Florens (som han ofta tilltalar i du-form) med Israels folk, som "redan regerat och styrt på det sätt som vårt florentinska folk nu gör, det vill säga, utan kung eller världslig furste". I stället hade Florens under Guds överinseende kommit att anamma ett slags teokratisk variant av den klassiska blandkonstitutionen:

Ditt styre Florens är alltså som likt det som domarna utövade över israeliterna. Jag har delat in styret i tre typer [kungligt, adligt och folkligt] ... och jag har med förnuftsargument visat dig [dvs Florens] att detta folkliga styre är mer naturligt och mer lämpat för dig än alla de andra. Därför vill jag nu förklara för dig att judarnas styre, som var folkligt till följd av att folket regerade och domarna hade en rådgivande i stället för beslutande funktion, ändå kunde kallas för kungligt, eftersom det grundade sig på en mans ord, nämligen Guds. För Gud var den som styrde över dem; för genom domarens och profetens ord mottog de Guds råd angående vad det ålog dem att göra. Därför var det kungligt. Och det var också adligt eftersom Gud lät de bästa få företräde och gjorde så att de blev valda att regera. Så, Florens, din tid skall komma om du gör vad jag rått dig att göra. Du kommer att erhålla ett gott styre och du kommer att gör väl ifrån dig. Gud kommer alltid att sända någon för att upplysa dig och du kommer inte att kunna göra dåligt ifrån dig.

Även om Savonarola aldrig sade det rakt ut, förväntade han sig att florentinarna skulle uppfatta honom som en Guds utsände. Det tycks många av dem också ha gjort, åtminstone för en tid.

Ett av de första bevarade breven vi har i Machiavellis hand rör Savonarola och dennes åberopande av Moses exempel. Machiavelli var vid två tillfällen närvarande i katedralen då dominikanermunken under fastan (februari-mars) 1498 predikade över Exodus 1,12 och 2,11-12. Genom att bestiga predikstolen trotsade den nu bannlyste Savonarola det påvliga interdikt som förbjöd honom att predika. I ett extremt utsatt läge, då det också stod klart att den nya Signoria som stod ifärd med att tillträda skulle domineras av Savonarolamotståndare, valde dominikanerna att flytta sin fastepredikan från San Marco till stadens religiösa hjärtpunkt, katedralen. I sin predikan förband Savonarola återigen sig själv och sitt eget öde med Moses. Då han nåddd fram till det bibelställe där Moses i vredesmod dödar en egyptier, brast han ut: "Emottag detta hugg, egyptier .. och här ett till ... Vet du vad det betyder att säga 'interdikt, interdikt, interdikt'? Det betyder 'tyrann, tyrann, tyrann'".

Enligt Brown var Machiavelli långt ifrån ensam bland de samtida observatörerna om att notera Savonarolas identifikation med Moses. Den kommenteras såväl av hans anhängare som av hans motståndare. I ett försvalstal för Savonarola från år 1496 gör kanslern Bartolomeo Scala gällande att även republiker behöver religiösa ledare, vilket exemplet Israel visar. Israeliterna lydde Guds befallning, då de på uppmaning av Moses, "denne mycket kloke och framgångsrike ledare", delade upp sig på tolv stammar, "som i en republik". Den fientligt inställde Francesco Altoviti fördömde Savonarola för att denne försökte utöva militär och politisk kontroll över Florens, "likt en diktator", i syfte att först "stifta lagar i staden, och sedan i hela världen, som Moses gjort." Även om Scalas och Altovitis omdömen om Savonarola gick skarpt isär, tycks de båda ha varit väl medvetna om dennes starka, om än blott halvt uttalade, identifikation med Moses.

Machiavelli jämför Moses och Savonarola även i Discorsi III.30, där han även sammankopplar dominikanern med Piero Soderini, som 1502 blivit vald till Florens förste fanbärare (gonfaloniere) på livstid. Som sekreterare för Andra kansliet hade Machiavelli tjänstgjort under Soderinis ledning fram tills det att denne i september 1512 tvingats gå i landsflykt i samband med Medicéernas återkomst till makten.

Och den som läser Bibeln med omdöme inser att Moses, för att befästa sina lagar och förordningar, tvingades döda ett oändligt antal människor, som av rena avundjukan motsatte sig hans planer. Denna nödvändighet kände broder Girolamo Savonarola mycket väl till; så gjorde också Piero Soderini, Florens fanbärare. Men den ene av dem kunde inte övervinna den då han saknade den auktoritet som erfordrades (detta var ordensbrodern) och då han inte blev rätt förstådd av sina anhängare, som skulle ha kunnat utöva denna auktoritet. […] Hans predikningar är full av anklagelser mot världens kloka män och av invektiv riktade mot dem: för så kallade han de avundsjuka och de som mosatte sig hans lagförslag. Den andre trodde att han, med tidens hjälp, med godhet, med sin goda tur och genom att gynna vissa, skulle kunna ta död på denna avundsjuka. Då han var ny vid makten och hans metoder bringade honom nytt stöd, trodde han sig kunna övervinna alla de som av avundsjuka motsatte sig honom, utan att behöva väcka anstöt, använda sig av våld eller skapa tumult. Han begrep inte att tiden inte låter vänta på sig, att godheten inte räcker till, att turen skiftar och att illviljan inte kan blidkas med gåvor. Därför gick dessa båda under, och deras undergång berodde på att de inte förstått eller kunnat övervinna denna avundsjuka.

Moses omnämns i Discorsi även som grundaren av en fri stat (I.1), som en man, vilken i likhet spartanen Lykurgos och athenaren Solon insett att man måste var ensam då man grundar en stat (I.9), och som erövraren av en främmande provins som efter sitt inträde där "dödade invånarna, beslagtog deras ägodelar, grundade ett nytt kungadöme och bytte namn på provinsen" (II.8).

Machiavelli berör som hastigast Savonarolas förutsägelser inför den franske kungen Karl VIII:s invasion 1494 i Discorsi I.56. Dominikanrmunkens inflytande över florentinarna kommenteras utförligt i Discorsi I.11.

Även om simpla lantbor lättare låter sig övertygas om en ny förordnings eller ny åsikts förträfflighet, är det inte omöjligt att också övertyga civiliserade stadsbor därom, vilka inte betraktar sig som simpla. Folket i Florens tyckte sig varken vara okunniga eller simpla; likafullt övertygade broder Savonarola dem om att han talade med Gud. Jag vill inte ta ställning till om detta var sant eller ej - för om en sådan stor man måste man tala med respekt - men jag kan i alla fall säga så mycket att oändligt många trodde på honom, utan att ha sett någonting exraordinärt som skulle ha kunnat få dem att tro; för hans livsstil, hans lärdom och det budskap han predikade var nog för att få dem att sätta sin tro till honom.

Machiavelli återkommer till Savonarola i Discorsi I.45, där han kritiserar dennes ovilja att tillämpa en lag som han själv varit med om att genomdriva:

Efter händelserna 1494 gavs Florens en ny författning (riordinata nello stato suo) med hjälp av broder Girolamo Savonarola, vars skrifter ger prov på hans lärdom, hans visdom och hans själsliga krafter. Bland de förordningar som siftades i syfte att hålla medborgarna i styr fanns en lag som medgav att man till Stora rådet kunde överklaga de domar som De åttas råd och Signorian fällde i frågor rörande statens angelägenheter (en lag som Savonarola länge pläderat för och som han efter stora svårigheter uppnått). Det hände sig att kort efter det att lagen trätt i kraft blev fem medborgare dömda till döden av Signorian för brott mot staten. Då dessa önskade överklaga domen tilläts de inte göra det, vilket var i strid mot lagen. Detta försämrade munkens anseende mer än någon annan händelse: för om denna rätt att överklaga var av godo, borde man tillämpa den; och om den inte var det, borde man aldrig ha drivit igenom den. Denna händelse rönte särskild uppmärksamhet, eftersom munken i alla de predikningar han höll efter det att lagen åsidosatts varken kritiserade de som gjort det, eller ursäktade dem, som om han varken ville kritisera det inträffade, då det tjänat hans syften, eller tyckte sig kunna ursäkta det. Härigenom kom han att avslöja sin själs ärelystnad och partiskhet, vilket försämrade hans anseende och ådrog honom mycket kritik.

RENÄSSANSENS FLORENS 3. Den florentinska renässansen: Innehåll

 

 

Machiavellis brev om Savonarola från 1498 Machiavelli's letter on Savonarola

 

Moses dräper egyptiern: "På den tiden hände sig, att Mose, sedan han hade blivit stor, gick ut till sina bröder och såg på deras trälarbete. Och han fick se, att en egyptisk man slog en hebreisk man, en av hans bröder;
då vände han sig åt alla sidor, och när han såg, att ingen annan människa fanns där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden." Andra Mosebok (Exodus) 2,11-12

 

 

 

© 2002 Mikael Hörnqvist
Den florentinska renässansen