Renässansen - mellan medeltid och modernitetRenässansen: Startsida
Mikael Hörnqvist: Den florentinska renässansen

3. Den florentinska renässansen: Innehåll
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

 

Hälsoförordning utfärdad i intilliggande Pistoia med anledning av pesten år 1348 PISTOIA, "ORDINANCES FOR SANITATION IN A TIME OF MORTALITY"

 

Ögonvittnet Marchione di Coppo Stefani om pestens härjningar i Florens år 1348 Marchione di Coppo Stefani, The Florentine Chronicle

 

Decameron Web om pesten 1348 Dexameron Web: The Plague

 

EmpireCivic humanism: Empire

 

 

Kriser och expansion 6 3.7. Medborgarhumanismen - civic humanism

Under 1340-talet upplevde Florens och Toskana den ena djupgående krisen efter den andra. Det började med att den tidigare så blomstrande banknäringen drabbades av att en av de största låntagarna, den engelska monarkin, kom på obestånd. Denna händelse, som kan betraktas som världshistoriens första bankkrasch, innebar slutet för många av tidens ledande florentinska och italienska bankhus.

Den andra stora krisen var av politisk natur. 1342 tilltvingade sig den franske adelsmannen Walter av Brienne, även kallad Hertigen av Athen, som florentinarna anlitat som befälhavare över sin armé, makten i Florens. Denne stadens förste envåldshärskare, eller signore, drevs visserligen på flykten redan åter därpå, men hertigen hade då hunnit destabilisera stadens politiska system genom att riva upp dess styrande råd och ge inflytande åt grupper som av tradition hållits utanför politiken, däribland de skrålösa textilarbetarna. Dessa sociala grupperingar skulle längre fram komma att genomdriva en radikal, men kortlivad, demokratisering av republiken i samband Ciompi-upproret (1378).

The Black Death, 1348
Digerdödens spridning

Missväxtåren 1346 och 1347 förorsakade hungersnöd och upplopp i Florens. Till råga på allt elände drabbades staden påföljande år av Digerdöden. Det beräknas att drygt två tredjedelar av Florens befolkning fick sätta livet till i denna österifrån kommande pestepidemi. I reda tal innebar det med andra ord att stadens invånarantal på mindre än ett år sjönk från 100,000 till 30,000.

Men till skillnad från grannstäderna Pisa och Siena återhämtade Florens sig förvånansvärt snabbt från digerdödens härjningar. Vinsterna från utlånings- och handelsverksamheten investerades i de inkomstbringande ylle- och sidenmanufakturerna, och Florens fortsatte att växa i rikedom och välstånd.

Klickbar karta över Toskana - provins för provins (Terra di Toscana)
Klickbar karta över toskana

En period av militär aggression och snabb expansion i alla vädersträck följde. 1351 lade staden under sig Prato och Pistoia. 1354 hamnade San Gimignano under florentinsk kontroll och 1361 var turen kommen till Volterra. Som regel legitimerades dessa annekteringar med att de gjordes för att trygga Florens säkerhet och för att skydda de toskanska städernas frihet inför hotet från de milanesiska furstarnas expansionistiska utrikespolitik. Matteo Villani, som efter sin bror Giovannis död i pesten 1348, fortsatte att skriva på dennes krönika, hävdade att Florens genom sina annekteringar räddat grannstäderna från inre strider och yttre hot. Men i själva verket tjänade dessa förklaringar endast till att dölja florentinarnas målsättning att etablera sig som den hegemoniska makten i Toskana. Men steget dit var alltjämt långt, eftersom Siena i söder, Arezzo i öster, och Pisa och Lucca i väster fortsatte att göra sitt oberoende gällande gentemot sin mäktiga granne.

Dessa krig måste också förstås mot bakgrund av medeltidens guelfiska ideologi. Enligt denna var varje enskild stads eller kommuns frihet (libertas) underordnad och beroende av kyrkans och kristendomens frihet. Erövringar som företogs i det guelfiska förbundets namn genomfördes därför i första hand för att främja den kristna samfälligheten, Respublica Christiana, i andra hand Påvedömet, och först i tredje hand den egna republiken. Men i och med att samarbetet mellan det guelfiska förbundets huvudmedlemmar, Frankrike, Påvedömet och Florens, bröt samman under 1300-talets andra hälft, kom saken i ett helt annat läge. Under De åtta helgonens krig (1375-78), som utkämpades mellan Florens, anförda av sitt krigsråd Otto di guerra (därav krigets namn), och påven Gregorious XI, motsatte florentinarna sig öppet påvens världsliga maktanspråk, och utropade sig själva till frihetens, godhetens och den sanna kristenhetens försvarare. I eget namn och under egna fanor gjorde Florens sig nu till härskare över Arezzo (1384) och Montepulciano (1390).

I sin officiella brevväxling med de andra italienska staterna utformade den florentinske kanslern Coluccio Salutati stadens nya, antikinspirerade statsideologi. I Salutatis ögon företrädde Florens Italiens frihet i bitter kamp mot yttre aggression och inhemska tyranners maktanspråk. Detta välbekanta tema kombineras här med en vädjan till den intressegemenskap som råder, eller borde råda, mellan alla fria stadsrepubliker. Vid en tidpunkt då hertigarna Visconti av Milano börjat röra på sig uppe i norr, skrev Salutati till sienesarna och försökte återupprätta bandet mellan de båda republikerna:

Om ni, som er plikt är, önskar lämna er gamla fiende [d v s Milano], som nu låtsas vara er vän och beskyddare bara för att bättre kunna kontrollera er […] och önskar återvända till den gamla vänskapen som förenar er med era forna, sanna och eviga bröder, för att tillsammans med oss försvara er och de andras frihet, som era förfäder plägade göra, är vi beredda att ta emot er i vår famn.

Men som grannarna tidigare bittert fått erfara kunde florentinarnas omfamning vara minst lika kvävande som Visconti-furstarnas. Så mycket fruktade pisanerna och sienesarna Florens makthunger att de i regel föredrog att söka stöd och beskydd hos främmande furstar framför att göra gemsam sak med den äregiriga grannen.

Medborgarhumanismen - civic humanism

© 2002 Mikael Hörnqvist
Sidan 6 av 29