Renässansen - mellan medeltid och modernitetRenässansen: Startsida
Mikael Hörnqvist: Den florentinska renässansen

3. Den florentinska renässansen: Innehåll
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
Bernardo Rossellino: Tomb of Leonardo Bruni, Santa Croce, Florence, 1444-47
Bernardo Rossellino: Gravmonument över Leonardo Bruni, Santa Croce, Florens, 1444-47

 

Leonardo Bruni: Niccolò Niccoli on the impossibility of disputation Niccolò Niccoli och omöjligheten att imitera antiken
- Leonardo Bruni: Dialoger, 1402-3

 

David Quint om Leonardo Brunis Dialoger David Quint on Leonardo Bruni's Dialogues for Pier Paolo Vergerio (1402-3)

 

LibertyCivic humanism: Liberty

 

 

Leonardo Brunis Laudatio 9 3.10. Erövringen av Pisa 1406 och Brunis Historiae

Men den som med störst skärpa artikulerade den nya politisk ideologi, som skulle komma att ligga till grund för den florentinska republikens fortsatta maktpolitiska strävanden, och som av moderna historiker kommit att benämnas medborgarhumanismen, var den mest lyskraftige av Salutatis lärljungar, den från Arezzo invandrade Leonardo Bruni (ca 1370-1444).

Vi har tidigare mött Bruni som författaren till två Dialoger, i vilka han skildrar vännerna Salutatis och Niccolò Niccolis olikartade syn på traditionen och det humanistiska projektet, och som översättaren av Aristoteles Etiken och Politiken. Men vid sidan av dessa lärda studier var Bruni även en politiskt engagerad författare.

Av särskild betydelse i detta sammanhang är Brunis ungdomsverk Laudatio Florentinae urbis ("Hyllning till staden Florens," 1402-3). Denna panegyrik, baserad på den antike grekiske retoriken Aelius Aristides lovtal över staden Athen, tillkom vid en tidpunkt då Florens genomsyrades av patriotiska stämningar och medborgerlig entusiasm. Staden hade just gått segrande ur det tolv år långa kriget mot Milano och dess kulturella och ideologiska självförtroende visste inga gränser.

Men segern hade suttit långt inne. Sommaren 1402 hade Giangaleazzo Visconti intagit Bologna, Florens sista bundsförvant av betydelse, och hertigen hade nu på allvar börjat hota republikens frihet och oberoende. Men så plötsligt - och så oväntat att det nästan föreföll mirakulöst - hade Giangaleazzo insjuknat i pesten. Kort därefter var han död. Hotet norrifrån var därmed undanröjt och florentinarna kunde nu åse hur det milanesiska imperiet rasade samman som ett korthus. En efter en gjorde de forna besittningarna i norra och centrala Italien sig fria, eller kom under venetiansk överhöghet.

Detta var en triumfens ögonblick, och för Hans Baron, myntaren av begreppet civic humanism, markerade händelsen en vändpunkt, inte bara i Florens och den italienska renässansens historia, utan i hela Västerlandets:

There can be no doubt about the depth of the impression made by the wars that decided the political structure which the Peninsula was to have in the Renaissance. The issue was an alternative between two diametrically opposed ways into the future. One possible outcome would be a system of equal states including princedoms and republics - an equilibrium of forces making Renaissance Italy in some respect akin to the Greek pattern of independent city-states, in other respects, a miniature prototype of the modern western family of nations. The other conceivable development was the emergence out of the competition of the surviving Italian states of a national monarchy comparable to those of England, France, and Spain, but unparalleled as a threat of despotic power since north and central Italy knew neither parliaments nor estates general nor any other of the counterpoises to unfettered absolutism that feudalism elsewhere in Europe had left as its legacy to the modern nation-states.

Hans Baron: The Crisis of the Early Italian Renaissance, 1966, p. 10.

Som Baron och Frederick Hartt påmint oss, var det just vid denna tidpunkt som pristävlingen om baptisteriedörrarna ägde rum, vilken allmänt brukar betraktas som startskottet för den konstnärliga renässansen i Florens. Inom den lärda kulturen, hävdar Baron, inleddes nu en liknande utveckling, exemplifierad av Leonardo Brunis Hyllning till staden Florens.

För en modern läsare kan Brunis text te sig ålderdomlig och överdrivet retorisk. Men om vi vill förstå traktatens epokgörande betydelse, bör vi akta oss för denna typ av anakronistisk läsning, och i stället jämföra verket och dess ideologiska budskap med Petrarcas humanistiska grundsyn.

Medan Petrarcas attityd till övervägande delen är antikvarisk och pessimistisk, intar Bruni i Hyllning till staden Florens en engagerad, triumfatorisk och optimistisk hållning. Medan Petrarcas patriotism var intimt knuten till staden Rom, såväl i dess antika som i dess moderna tappning, ställde Bruni sitt fosterländska pathos i den florentinska republikens tjänst. Medan Petrarcas ideologiska preferenser var en aning oklara (han vädjade ömsom till påven, till den republikanskt sinnade Cola di Rienzo och till den tysk-romerske kejsaren), genomsyras Brunis Hyllning till staden Florens av republikanskt credo. Dagens florentinare är, menar Bruni, den romerska republikens rättmätiga arvtagare, såväl de jure som de facto.

Medan Salutati nöjt sig med att konstatera att Florens grundats av senrepublikens romare, slog Bruni mynt av denna upptäckt genom att hävda att Florens sett dagens ljus "vid den speciella tidpunkt då det romerska folkets välde stått i full blom" och "mäktiga konungar och krigiska nationer" tvingats erkänna dess överhöghet. Efter sekler av krig och erövringar hade romarna slutligen lyckats bringa fred till världen och lägga den till ro: "Kartago, Spanien och Korint jämnades med marken; alla länder och alla kuster erkände romarnas styre, och dessa hade inte längre något att frukta från främmande folk."

Visserligen skulle det romerska folkets frihet och militära dygder snart komma att förkvävas under de enväldiga kejsarna, men dessa lyckades aldrig helt utplåna den republikanska andan. Denna hade övervintrat i den lilla kolonin Florentia, som Florens då benämndes, och hållits vid liv i florentinarnas tappra hjärtan. Denna lilla romerska ättling hade nu mognat och vuxit sig stark. Genom sina kulturella, politiska och militära stordåd hade den återuppväckt de antika dygderna och visat sig vara värdig att axla förfädernas fallna mantel. Ja, de frihetsälskande florentinarna hade rent av bevisat att de var de antika romarnas jämlikar.

Vad återstod nu för dem att uträtta? Jo, svarar Bruni, en stort uppgift väntade dem: "Vilket större ting, vilken mer storslagen bedrift, på vilket bättre sätt skulle denna stad kunna bevisa att den levandehåller sina förfäders dygder, än genom att av egen kraft och med egna tillgångar befria hela Italien från tyranniets hot?"

Paolo Uccello: Slaget vid San Romano, Louvren, Paris, ca 1450

Av Brunis hyllningstal förstår vi att Florens är ödesbestämt att återupprepa vad den antika romerska republiken en gång åstadkommit: ett fritt och enat Italien under en stark, makthungrig och enväldig republiks överhöghet. Att territoriell expansion och inre frihet inte behöver stå i motsättning till varandra var ingen sällsynt uppfattning inom den florentinska traditionen, men aldrig tidigare hade bandet mellan det republikanska frihetsbegreppet och de imperialistiska expansionsträvandena uttryckts med sådan kraft och med sådan övertygelse.

Erövringen av Pisa 1406 och Brunis Historiae

© 2002 Mikael Hörnqvist
Sidan 9 av 29