Renässansen - mellan medeltid och modernitetRenässansen: Startsida
Mikael Hörnqvist: Den florentinska renässansen

3. Den florentinska renässansen: Innehåll
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
Antonio Rossellino: Matteo Palmieri, Museo Nazionale del Bargello, Florence, 1468
Antonio Rossellino: Matteo Palmieri, Bargello, Florens, 1468

 

John Najemy om medborgar-humanismens uppkomst John Najemy on the rise of civic humanism in Florence

 

The citizen Civic humanism: The citizen

 

 

Matteo Palmieris Vita Civile 11 3.12. Medborgarhumanismens nyckelbegrepp

Under det sena 1420-talet och det tidiga 1430-talet präglades Florens politiska liv av bittra partistrider och inre maktkamp. De ledande familjerna, som vid det här laget trängt tillbaka skråna och de breda korporatistiska intressen som dessa representerade, slöt nu upp kring antingen Rinaldo degli Albizzi eller Cosimo de' Medici. 1433 fick Rinaldos parti övertaget och medicéernas familjeöverhuvud tvingades gå i exil. Men efter misslyckandet i kriget mot Lucca påföljande år, återkallades Cosimo till staden, och makten började nu samlas i händerna på medicéerna och deras anhängare.

Samtidigt som Medicifamiljen befäste sitt maktmonopol och stadens republikanska styre urholkades, fortsatte de florentinska humanisterna oförtrutet att basunera ut medborgarhumanismens höga ideal. Den historiskt sett viktigaste och samtidigt mest tidstypiska texten från perioden närmast efter medicéernas maktövertagande är Matteo Palmieris traktat, Vita civile ("Om det medborgerliga livet"; 1435-40). Denna dialog är värd att uppmärksamma inte därför att den innehåller orginella och nydanande tankar och idéer (vilket den inte gör), utan för att den med stor skärpa och klarhet formulerar principerna för medborgarhumanismens ideologiska och didaktiska program. Enligt Hans Baron försöker Palmieri här återskapa " the civic attitude of [Cicero's] De Officiis in its entirety," och Maurizio Viroli har träffande beskrivit dialogen som "the most orthodox Ciceronian portrait of the civil man" i den florentinska traditionen.

Palmieris Om det medborgerliga livet är en handbok i politik i ordets ursprungliga, klassiska bemärkelse: den behandlar alltså konsten att på ett gott och rättvist sätt styra en stad. Dess uttalade syfte är att uppställa principerna för "det perfekta medborgerliga livet," som de nedtecknats av antikens grekiska och romerska författare.

Dialogen utspelar sig i det lantliga Mugello, strax öster om Florens, vid en tidpunkt då pesten rasar i staden. Två av den florentinska republikens framtida styresmän, högreståndsynglingarna Franco Sacchetto och Luigi Guicciardini, slår sig ned i skuggan för att lyssna till den errfarne diplomaten och statsmannen Agnolo Pandolfini. I den första av dialogens fyra delar, eller böcker (libri), diskuteras barnuppfostran; den andra ägnas åt de tre moraliska dygderna (morale virtù) klokheten, måttligheten och ståndaktigheten; den tredje behandlar rättvisan, och den fjärde, som är skriven i nyttans (utile) tecken, redogör bland annat för den sinnesstämning som bör råda inom dem som fått till uppgift att ansvara för stadens allmänna välfärd (salute publica).

Redan i dialogens inledningen klargör Pandolfini, Palmieris språkrör, att samtalet, och de teorier som där presenteras, är avsedda att tjäna det praktiska livet: "Jag tror inte att studierna får er att leva bättre, och inte heller att de gör er mer dygdiga, eftersom målet inte är att blott vinna förståelse, utan att handla i enlighet med denna." För att använda dåtidens terminologi: vita contemplativa bör bistå och underordnas vita activa.

I Om det medborgerliga livet är det egentligen varken författaren Palmieri eller språkröret Pandolfini som talar. Inte heller är det Cicero, Quintillianus och de andra flitigt citerade och parafraserade klassiska författarna som utgör verkets egentliga subjekt. Nej, i denna dialog är det Republiken - såväl den antika som den moderna - som talar, och som med sin tidlösa och manande röst upprepar sitt evigt lika aktuella budskap, på florentinskt folkmål, men med traditionellt klassiskt innehåll.

Det vilar något lätt paradoxalt över Palmieris Om det medborgerliga livet och dess förhållande till den politiska samtiden. Medan Leonardo Brunis Dialoger återger Niccolò Niccolis radikala ifrågasättande av traditionen vid en tidpunkt då det humanistiska projektet omgavs av en närapå gränslös entusiasm, ger Palmieri oss bilden av en välmående och friktionsfritt fungerande tradition i det historiska ögonblick då den florentinska republiken börjat förvandlas till ett tomt skal, och medborgarhumanismen till en legitimerande fasad för furstligt styre.

Medborgarhumanismens nyckelbegrepp

© 2002 Mikael Hörnqvist
Sidan 11 av 29