Renässansen - mellan medeltid och modernitetRenässansen: Startsida
Mikael Hörnqvist: Den florentinska renässansen

3. Den florentinska renässansen: Innehåll
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
"Carlo Marsuppini (died 1453) was Leonardo Bruni's successor as Chancellor and his tomb was installed opposite as if in competition with Bruni's monument. It was designed by Desiderio who had probably assisted Rossellino on the Bruni monument." (Web Gallery of Art)

Desiderio da Settignano: Carlo Marsuppinis grav, Santa Croce, Florens, 1453-64

 

 

 

 

 

 

Kulturell nedgång - tystnaden efter de stora 14 3.15. Marsilio Ficino och den platonska akademin

Den omvälvande och översvallande konstnärliga och litterära utveckling som Florens upplevt under 1400-talets första decennier, hade vid seklets mitt ebbat ut. Nyskapandets tid tycktes vara förbi och staden kunde inte längre göra anspråk på att utgöra Italiens ledande och mest innovativa kulturnation. Alla den tidiga humanismens ledande gestalter - Salutati, Bruni, Niccoli och Carlo Marsuppini - hade vid det här laget gått bort. Visserligen fanns det alltjämt lärda florentinare som åtnjöt stort anseende, som exempelvis Palla Strozzi, Francesco Filelfo och Giannozzo Manetti (mest känd för sitt tal Om människans värdighet), men samtliga dessa befann sig nu i exil, dit de begett sig av politiska eller personliga skäl. Den ende verksamme humanisten av betydelse i staden var Poggio Bracciolini, Brunis och Marsuppinis efterträdare på kanslerposten, men denne var till åren kommen och 1459 skulle även han vara borta.

Samma förhållande kan iakttas inom bildkonsten, där den nya generationen av florentinska konstnärer inte kunde mäta sig med föregångarna Ghiberti (d. 1455), Brunelleschi (d. 1446), Masaccio (d. 1428) och Donatello (d 1466; men nu verksam företrädesvis utanför Florens).

Medan Florens, renässansens vagga, genomlevde en period av kulturell nedgång, var det påvliga Roms stjärna i stadigt stigande. Påvedömets återkomst till staden hade inneburit ett ekonomiskt och kulturellt uppsving och en levande och dynamisk humanistisk kultur hade med tiden börjat växa fram inom och omkring kurian, det påvliga hovet. De romerska humanisternas intressen skilde sig markant från de florentinska föregångarnas. Anförda av Lorenzo Valla specialiserade de sig på filosofi och studiet av grekiska språket. Den politiskt engagerade form av humanism som dominerat i Florens vid seklets början, föreföll nu ha spelat ut sin roll. Tidens nya intellektuella mode var mer tillbakadraget och teoretiskt spekulativt till sin karaktär; mer inriktat på vita contemplativa än på vita activa.

Många samtida florentinare höll medicéerrna ansvariga för att Florens nu hamnat i skuggan av Rom. I samband med ett upprorsförsök mot den medicéiska regimen (1455-8) gjordes ansträngningar för att få Poggio avsatt från kanslersämbetet, då denne saknade filosofisk skolning och visat ointresse för de nya strömningarna. Samtidigt verkade krafter för att locka tillbaka den mer filosofiskt orienterade Filelfo till staden, och erbjuda honom tjänsten som föreläsare i studia humanitatis vid universitetet. I detta spända kulturella läge förefaller medicéerna, med Cosimo il Vecchio i spetsen, ha beslutat sig för att slå in på en helt ny kurs. Från och med nu började familjen bedriva en offensiv och generös kulturpolitik, som skulle skänka den prestige och anseende runt om i Europa, och samtidigt bidra till att stärka dess maktställnig i det kulturellt sparsmakade Florens.

Marsilio Ficino och den platonska akademin

© 2002 Mikael Hörnqvist
Sidan 14 av 29