Renässansen - mellan medeltid och modernitetRenässansen: Startsida
Mikael Hörnqvist: Den florentinska renässansen

3. Den florentinska renässansen: Innehåll
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
Domenico Ghirlandaio. Zachariah in the Temple: Marsilio Ficino, Cristoforo Landino, Angelo Poliziano and Demetrios Chalkondyles (detail). 1486-1490. Fresco. Santa Maria Novella, Tornabuoni Cappella, Florence

Marsilio Ficino (1433-99)

 

Jonathan Harris: Byzantines in Renaissance Italy"Traditionally, the fifteenth-century Byzantine exiles in Italy have been seen largely in terms of their contribution to the revival of Greek studies during the Renaissance ..."
- Jonathan Harris: Byzantines in Renaissance Italy

 

Eugenio Garin om George Gemistus Pletho Eugenio Garin on the importance of George Gemistus Pletho

 

Vespasiano da Bisticci om Cosimo de' Medici som mecenat Vespasiano da Bisticci on Cosimo de' Medici's patronage

 

Richard Hooker om den platonska traditionen och renässansens syn på Platon Richard Hooker: The Platonic Tradition

 

Marsilio Ficinos översättning av Hermes Trismegistus i ett venetianskt tryck från 1491 "Book of the Power and Glory of God, Allegedly by the Magus Hermes Trismegistus, translated by Marsilius Ficino for Cosimo Medici

 

Marsilio Ficinos Liber de Arte Chemica i engelsk översättning Marsilio Ficino on the alchemical art

 

Intial med Platon i sitt arbetsrum ur ett manuskript av en Platon översättning hemmahörande i Ficino-traditonen

 

Domenico Ghirlandaio: Poeten Pulci, Luigi (1432 - 1484) Luigi Pulci (t v) tillsammans med Matteo Franco, Santa Maria Novella Florens (detalj)

 

Marsilio Ficino om Guldålderns återkomst under Medici Marsilius Ficino on the return of the Golden Age

 

Marsilio Ficino om kärlekens ursprung Marsilio Ficino on the origin of love

 

Charles Nauert om Ficinos förhållande till den florentinska humanismen Charles Nauert on Marsilio Ficino's place in the Florentine tradition

 

Om Marsilio Ficinos - biografisk inledning till The Letters of Marsilio Ficino This biography forms the introduction to The Letters of Marsilio Ficino, Volume 1, © 1975 Fellowship of the School of Economic Science, London.

 

 

 

 

 

Marsilio Ficino och den platonska akademin 15 3.16. Lorenzo il Magnifico - fursten som poet

Det grekiska inflytandet nådde renässansens Italien i etapper österifrån. Omkring 1400 började grekiska orginalmanuskript strömma in från Konstantinopel, Medelhavsvärldens största stad och säte för patriarken, den ortodoxa kristenhetens överhuvud. Detta innebar att bland annat att omkring 1425 fanns samtliga Platons dialoger, varav endast ett fåtal varit kända under medeltiden, tillgängliga i grekiskt orginal på italienska mark.

I ett försök överbrygga den stora schism som alltsedan 1054 delat kristenheten i en västligt och en östlig gren, och för att bemöta hotet från de framryckande ottomanerna, sammankallades 1438 ett stort kyrkomöte i Ferrara. Detta koncilium, som bevistades av den östromerske kejsaren Johannes VIII, förde inte bara samman höga representanter för den katolska och ortodoxa kristenheten, utan också intellektuella från när och fjärran. 1439 flyttade det brokiga och stormiga konciliet till Florens, där det mottogs med stor nyfikenhet. Grekiskkunniga florentinare kunde nu på plats ta del av den bittra dispyt som rasade inom det ortodoxa lägret mellan platonskt influerade kyrkomän som George Gemistus Pletho och Theodore Gaza och den mer aristoteliskt orienterade George av Trebizond.

Märkligaste av dessa långskäggiga herrar i mörka dräkter var förmodligen George Gemistus Pletho från Mistra (c 1355-1450/52). Hans motståndare George av Trebizond sammanfattade senare hans position på följande sätt:

Jag åhörde honom själv i Florens, då han sade att hela världen inom några år skulle komma att ha en och samma religion, ett medvetande, en själ, en predikoordning. Och då jag frågade honom om detta skulle vara Kristi tro eller Mohammads, svarade han: ingen av dessa, men en annan tro, som inte är så olik hedningarnas.

Enligt Plethos vision, som måste ha tett sig både förunderlig och skrämmande i florentinarnas ögon, skulle de antika grekiska gudarna och deras kult återuppstå inom kort. Jesus Kristus och Mohammed skulle snart vara glömda och mänskligheten skulle på nytt övergå till att dyrka Zeus, Apollon, solen och stjärnorna, som för Pletho blott var olika uppenbarelseformer av den enda guddomen, ödet.

Medan stora framsteg gjordes vid konciliet när det gällde att överbrygga de religiösa meningsmotsättningarna, innebar det politiskt sett ett stort misslyckande. De västeuropeiska härskarna visade sig vara ovilliga att komma den östromerske kejsaren till undsättning, och 1453 föll Konstantinopel till den turkiske sultanen Mehmet II. Följden blev att många grekiska lärda tog sin tillflykt till det romersk-katolska Västeuropa. Många av dessa slog sig ned i Italien, där de togs emot med öppna armar. Med sig hade de tidigare okända manuskript och kunskaper i grekiska språket. Detta gjorde att de var eftertraktade som lärare, mentorer och diplomater.

Om den grekiskfödde kardinal Bessarion

För Florens del kom influenserna österifrån att få djupgående konsekvenser för stadens intellektuella liv. 1457 flockades stora åhörarskaror i staden för att lyssna till den lärde greken Johannes Argyropoulos (1410-87), då denne föreläste om Aristoteles filosofi. En viktig vändpunkten inträffade år 1458 då den grekiskkunnige Cristoforo Landino (1424-92) utnämndes till professor i poesi och retorik vid stadens universitet. Med en ny generation intellektuella för dörren, tycktes tiden nu vara mogen för den florentinska renässansen att ta steget från den tidiga humanismens intresse för retorik och etik till ett mer filosofiskt och metafysiskt orienterat synsätt. Denna ströming fick sin givne ledare då Cosimo il Vecchio år 1462 började ta den grekiskkunnige och platonskt inriktade filosofen Marsilio Ficino (1433-99) under sitt beskydd.

Ficino hade som ung medicinestuderande intresserat sig för skolastiken och Aristoteles filosofi, men övergett denna för Platons lära, då han insett att den senare var mer förenlig med idén om själens odödlighet. Enligt den kristna form av platonism som Ficino skulle komma att utveckla, ansågs Den gudomliga försynen ha skänkt den antika världen den platonska filosofin som ett led i förberedelsen för dess omvändelsen till kristendomen.

1462 fick Ficino en villa i Careggi utanför Florens i donation av Cosimo. I denna lantliga miljö började han nu föreläsa om platonsk filosofi för en liten utvald grupp intellektuella florentinare, som med tiden skulle komma att bli känd under benämningen Accademia Platonica, den platonska akademin. Till denna informella grupp hörde under längre eller kortare perioder även Cristoforo Landino, Angelo Poliziano (1454-94), Giovanni Pico della Mirandola och Luigi Pulci (1432-84).

Under åren 1463-69 översatte Ficino för medicéernas räkning samtliga Platons dialoger från grekiska till latin. I och med tryckningen av texterna år 1484 kom hela den platonska filosofin för första gången att bli tillgänglig för den latinskspråkiga världen. Översättningarnas höga kvalitet understryks av det faktum att de fortsatte att ligga till grund för det västerländska Platonstudiet långt in på 1800-talet. Ficino översatte dessutom från grekiska till latin en rad nyplatonska författare, som Plotinus och Dionysios Areopagita (Pseudo-Dionysios), samt texter av den mytomspunne Hermes Trismegistos, vars verk vid denna tid troddes innehålla en sammanfattning av antikens egyptiska vishetskult.

Villa Medici i Careggi

Bland Ficinos självständiga filosofiska texter märks Den platonska teologin och Om den kristna religionen. Här myntar han begreppet platonsk kärlek, Amor Platonicus eller Amor Socraticus, för att beskriva en renodlat andlig form av kärlek, som befriat sig från kroppens och de fysiska begärens tyranni. I Ficinos tappning åsyftar termen den återhållna homoerotiska dragning till unga, vackra män som Sokrates diskuterar i slutet av Platons dialog Symposion. Denna jämförs med den strikt intellektuella kärleksrelation som kan uppstå mellan läraren och hans elev. Det var först senare under 1500-talet som begreppet platonsk kärlek utvidgades till att även omfatta en förandligad eller sublimerad form av kärlek mellan man och kvinna.

Ficinos filosofi uppvisar även starka mystiska inslag. Hos honom möter vi exemplvis föreställning att människans individuella själ har sitt ursprung och sin egentliga hemvist i en allomfattande Världssjäl, som i sig innesluter även andra levande organismer och fysiska objekt. Genom kontemplation kan den mänskliga själen etablera direktkontakt med föremålen i hennes omgivning. En avsevärd del av Ficinos skrifter handlar om hur man på ockult väg kan påverka andlig och fysisk hälsa, bland annat genom att med talismaners och lutmusiks hjälp nedkalla astrala influenser. Dessa inslag i Ficinos filosofi har medfört att han på senare år kommit att uppfattas som något av en kultfigur inom den astrologiskt inspirerade New Age-rörelsen. >>>

När vi begrundar Ficinos plats i den florentinska renässanstraditionen, är det viktigt att komma ihåg att han inte var humanist i ordets egentliga bemärkelse, utan en platonskt influerad yrkesfilosof. Detta förklarar bland annat varför han aldrig utvecklade humanisternas stilistiska finess eller filologiska intresse. Han var också främmande för deras sociala engagemang och positiva syn på retoriken.

Lorenzo il Magnifico - fursten som poet

© 2002 Mikael Hörnqvist
Sidan 15 av 29