Renässansen - mellan medeltid och modernitetRenässansen: Startsida
Mikael Hörnqvist: Den florentinska renässansen

3. Den florentinska renässansen: Innehåll
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

Lorenzo de' Medici - il Magnifico (1449-92) Lorenzo de' Medici - il Magnifico (xrefer.com)

 

Lorenzo De Medici: Paternal Advice To A Cardinal (C. 1491) 1489 lyckades Lorenzo de' Medici få sin blott 14-årige son, Giovanni, utnämnd till kardinal. Giovanni skulle senare inneha påvestol som Leo X (1513-1521). I detta brev varnar Lorenzo sonen inför avresan till Rom för lastens och överdådets skadliga inverkan.
- Lorenzo de' Medici: Brev till sonen Giovanni

 

Lorenzo de' Medici: Karnevalssång i engelsk översättning Lorenzo de' Medici: Carnival Song

 

Niccolò Machiavelli: Eftermälet över Lorenzo il Magnifico i Istorie fiorentine Niccolò Machiavelli: History of Florence: Lorence de' Medici

 

Angelo Poliziano om den nya filologin Angelo Poliziano on the new philology

 

Charles Nauert om Angelo Poliziano Charles Nauert on Angelo Poliziano

 

Titelsidan till första utgåvan av Polizianos Orfeo

 

Gillian Adams om den kontroversielle Angelo Poliziano Gilliann Adams on a conflict surrounding Angelo Poliziano and the new learning

 

Lorenzo il Magnifico - fursten som poet 16 3.17. Pico della Mirandola - mellan best och ängel

När Cosimo de' Medici avled år 1464 hade han redan börjat omtalas som Pater Patriae, Florens landsfader, av sina anhängare. Medicéeiska hyllningsdiktare prisade honom som en vis statsman och som de sköna konsternas beskyddare. Han jämfördes med antika romerska exempel som Cicero, Cato och Camillus och det filosofiska härskaridealet som uppmålas i Platons Staten. Efter Cosimos död följd ett kort mellanspel, då dennes son Piero (1416-69), kallad il Gottoso, "den halte," ansvarade för att familjetraditionen fördes vidare.

Lorenzo il MagnificoCharles Nauert on Angelo Poliziano

När Piero gick bort 1469 gick hans ställning som Florens förste medborgare i arv till sonen, Lorenzo (1449-92), senare kallad Lorenzo il Magnifico, "den Magnifike." Lorenzo knöt an till farfadern Cosimos krassa maktpolitik och visade sig snart besitta samma fingertoppskänsla som denne. Men i jämförelse med Cosimo, var Lorenzo en betydligt mer sofistikerad och sammansatt personlighet. Medan Cosimo valt att stödja lovande konstnärer och författare, för att han på bankirers vis insett värdet av att investera i intellektuellt kapital och omge sig med statusbringande kulturella artefakter och uttryck, var Lorenzo själv praktiserande poet och en festarrangör av stora mått. Hans dikter återfinns idag i de flesta moderna poesiantologier som täcker perioden, och hans allegoriska iscensättning av den romerske härföraren Aemilius Paulus triumftåg i samband med firandet av Johannes Döparens dag år 1490 beskrevs av samtida vittnen som det ståtligaste evenemang staden någonsin skådat.

I en av sina mer kända dikter, karnevalssången Trionfo di Bacco e di Arianna (1490), fångar Lorenzo ett av karnevalens grundteman: den bortflyende tiden och människans oförmåga att gripa tag i den lyckliga studen och hålla den fast. Ungdomens glädje kantas av ålderdomens vemod, men istället för att sörja, inbjuds vi av poeten och festarrangören att hänge oss åt sång, musik och dans.

Donne e giovanetti amanti,
Kvinnor och unga älskande,
viva Bacco e viva Amore! Leve Bacchus och leve Amor!
Ciascun suoni, balli e canti! Spela, dansa och sjung!
Arda di dolcezza il core! Hjärtan, av ljuvhet brinn!
Non fatica, non dolore! Ingen möda, ingen smärta!
Quel c'ha esser, convien sia, Det som är, må så vara,
Chi vuol esser lieto, sia: Gläds den som så vill göra:
di doman non c'è certezza. morgondagen oviss är,
Quant'è bella giovinezza Vad skön den är, ungdomen,
che si fugge tuttavia! där den sin kos flyr

Övers. Mikael Hörnqvist

Angelo Poliziano Charles Nauert on Angelo Poliziano

Samtidigt som Lorenzos hushåll med tiden alltmer började anta karaktären av ett slags inofficiellt hov, fungerade det som en informell konstnärlig och litterär akademi. 1475 anställde Lorenzo poeten och filologen Angelo Poliziano som lärare för sin son Piero. Poliziano flyttade nu in i palatset och blev ett permanent, om än kontroversiellt inslag, inslag i kretsen kring Lorenzo, som med tiden även kom att inkludera den unge Michelangelo. Samtida skildringar återger hur det kunde gå till i samband med måltiderna. Inga fasta platser eller hierarkiska arrangemang förekom. Den som först kom till bordet slog sig helt enkelt ned där han eller hon behagade sitta, och sedan följde de andra efter. I denna informella atmosfär diskuterades bland annat platonsk filosofi, Petrarcas sonetter, det florentinska folkmålets skönhet, solens gudomliga - eller näst intill gudomliga - status, klassisk mytologi och Lorenzos passionerade och mångomsjungna förälskelser och kärlekshistorier.

Till de litterära verk, som vid sidan av Lorenzos egen diktning, ger uttryck för periodens kulturella smak och poetiska raffinemang hör Polizianos Orfeo (1475) och Stanze per la giostra ("Stanser för torneringen"; 1475). Den sistnämnda dikten utgör en klassiskt inspirerad men samtidigt ytterst personligt hållen hyllning av Lorenzos bror, Giuliano, och dennes ridderliga dygder.

Pico della Mirandola - mellan best och ängel

© 2002 Mikael Hörnqvist
Sidan 16 av 29