Renässansen - mellan medeltid och modernitetRenässansen: Startsida
Mikael Hörnqvist: Den florentinska renässansen

3. Den florentinska renässansen: Innehåll
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
Sandro Botticelli: Självporträtt (detalj) De tre vise männens hyllning, Uffizierna, Florens, 1470-75

 

Antonio Pollaiuolo: Hercules och Antaeus, c. 1475, Bargello, Florens, brons

 

Botticelli, som betyder "liten vinflaska" på italienska, är taget artistnamn.

 

E.H. Gombrich om Botticellis Venus födelse E.H. Gombrich on Botticelli's Birth of Venus

 

Anthony Grafton: "Dempsey eloquently praises the `philological' precision with which Botticelli wedded the Classical and the vernacular, the modern and the antique. He himself shows a similar combination of eclecticism and critical insight as he weaves ideas and observations from Warburg and Wind, Cropper and Francastel into an original and striking explication of the painting.... An erudite and stimulating book." (London Review of Books)LÄSTIPS: Charles Dempsey: The Portrayal of Love: Botticelli's Primavera and Humanist Culture at the Time of Lorenzo the Magnificent (Princeton UP, 1992).
- Charles Dempsey: The Portrayal of Love

 

Charles Dempsey om Botticellis Primavera Charles Dempsey on Botticelli's Primavera

 

 

Om Botticellis illustrationer till Dantes Den gudomliga komedin Botticelli's Designs

 

Botticellis anseende
Sandro Botticelli blev tidigt en mycket ansedd konstnär i sin samtid. De milanesiska diplomaterna, Isabella d'Este i Mantua, matematikern Luca Pacioli och humanisten Ugolino Verino hör till dem som hyllade honom. Mot slutet av sin karriär började dock Botticelli hamna i skym undan för företrädarna för den nya stilen, maniera devota. Under lång tid var han helt bortglömd, och det dröjde till 1890-talet innan hans konst återupptäcktes.

 

Charles Dempsey: "In the Primavera, as in Politian's poetry, the two great cultures of Italy, Roman and classic on the one hand and Tuscan and vernacular on the other, have become indistinguishable, united and mutually transformed in the new culture of humanism."

 

 

Sandro Botticelli och kärlekskulten 18 3.19. 1494 eller slutet på en era

I kretsen kring Lorenzo il Magnifico rörde sig inte bara filosofer och poeter, utan även konstnärer som Antonio Pollaiuolo (aktiv c. 1457, d.1498) och Sandro Botticelli (1445/45-1510).

Antonio Pollaiuolo: Strid mellan nakna män, gravyr, c 1475

Antonio Pollaiuolo (som inte får förväxlas med sin mindre talangfulle bror Piero) var en konstnärlig mångsysslare. Han var utbildad till guldsmed, men övergav enligt Vasari sitt yrke eftersom han insåg att det aldrig skulle kunna skänka honom evig berömmelse. Han ägnade sig istället åt måleri, teckning, skulptur, vävnadsdesign och gravyr. Vasari uppger också var han en av de första konstnärerna som använde sig av dissektioner av döda kroppar i sina anatomistudier. Pollaiuolo avbildar med förkärlek den nakna manskroppen i anspända och stridande poser, som till exempel i den antikinspirerade och mycket spridda gravyren, Strid mellan nakna män (c 1475), och bronsstatyetterna Hercules och Hercules och Antaeus (c 1475).

Sandro Botticelli: Venus och Mars, National Gallery, London, c 1485

Sandro Botticellis måleri utgör härvidlag en skarp kontrast till Pollaiuolos energiska och muskulösa konst. På dennes Venus och Mars (c 1485) ses den antike krigsguden Mars vila ut vid kärleksgudinnan Venus sida, fjärran från stridens larm. Krigarens kropp ligger lojt utsträckt, fri från anspänning, till synes helt tömd på kraft. Huvudet har fallit bakåt i sömnen och händerna hänger viljelöst. I bakgrunden bär några satyrliknande figurer iväg med hans lans och hans rustning. Tänker de bara leka med dem eller har de ett mer ondskefullt uppsåt?

Botticellis märkliga målning tycks vara öppen för flera olika och sinsemellan motstridiga tolkningar. Om man så vill skulle man kunna utläsa ett politiskt, pro-medicéeiskt budskap ur den. Enligt denna tolkning har Botticelli här på metaforisk väg avbildat den fred och det tillstånd av välbefinnande som medicéerna genom sitt visa styre och sin framsynta utrikespolitik skänkt Florens.

Men motivet skulle även kunna omges med mer erotiska förtecken. I så fall uppstår frågan om vi bevittnar hur Mars förnöjt vilar ut efter att ha hängett sig åt kärlekens lekar, eller om hans slappa och orkeslösa pose och avväpnade tillstånd istället ska ses som ett uttryck för manlig kastrationsångest. Den första tolkning företräds av National Gallery i London (där målningen hänger): "The meaning of the picture is that love conquers war, or love conquers all." Den andra tolkningen påträffar vi bland annat i Grove Dictionary of Art: "Mars in uneasy sleep is assailed by demons, who make lewd gestures towards Venus with their tongues and lift his jousting lance in order to poke a wasps’ nest in the hollow of a tree against which his head rests and around which angry wasps are beginning to swarm."

Den eteriska kvinnogestalten i Venus och Mars bär en klänning enligt det senaste florentinska modet och hennes hår är arrangerat i en tidstypisk frisyr. Detta kvinnoideal möter oss även på Botticellis två mest kända verk, de lyriskt förtätade målningar, Våren (1477-78) och Venus födelse (c 1485). Även dessa motiv, som i vida kretsar kommit att betraktas som emblematiska för perioden, har blivit föremål för otaliga lärda tolkningar.

Sandro Botticelli: Venus födelse, Uffizierna Florens, ca 1485.

En gammal stridsfråga inom forskningen handlar om i vilken utsträckning Botticellis bildvärld rymmer nyplatonska element, och hur dessa i så fall ska tolkas. Enligt den idag dominerande uppfattningen, hämtar Botticellis konst inspiration från många olika idé- och bildtraditioner. I Venus födelse, där konstnären låtit sig inspireras av antika Venusstatyer, framställs den antika kärleksgudinnan för första gången sedan romersk tid naken och i monumental och högtidlig pose. Samtidigt uppvisar dock Botticellis Venus ett eteriskt drag som vi sällan, eller aldrig, möter i det romerska utförandet. Denna aspekt av verket hänger förmodligen samman med den florentinska nyplatonismens tendens att vilja sammansmälta antikt och kristet idégods. Enligt nyplatonister som Ficino, Landino och Poliziano rådde ingen motsättning mellan den romerska Venus och kristendomens Jungfru Maria. Båda var de "den gudomliga kärlekens ursprung och källa", och båda pekade de upp mot en högre, själsliga dimension av tillvaron som omslöt människans materiella existens och mot vilken hennes själ strävade. Härigenom kom nyplatonismen att ge den antika kärleksgudinnan en mer andlig framtoning, samtidigt som den förlänade Jungfru Maria en kroppslighet och en sensualism som hon i den medeltida traditionen förvägrats. Det hörde till Botticellis konstnärliga storhet att han på visuell väg förmådde fånga, och ge utryck åt, den mångskiftande och spänningsfyllda kultur som kännetecknande det laurentinska Florens.

Sandro Botticelli: Primavera ("Våren"), Uffizierna, Florens, 1477-78

Det mest omskrivna av Botticellis verk och det som gett upphov till de flesta tolkningarna är dock utan tvekan Primavera eller Våren. Aby Warburg (1893), pionjären inom denna tolkningstradition, satte målning i relation till renässansens nyväckta intresse för antik poesi och drog paralleller till Angelo Polizianos samtida Stanze per la giostra. Man har senare försökt förbinda verket med olika specifika händelser i Medicifamiljens liv, som tornerspel, bröllop och andra festliga begivenheter. Åtskilliga forskare har försökt finna belägg för att Botticelli här på visuell väg gestaltat idéer ur Marsilio Ficinos nyplatonska filosofi. Mot dessa vänder sig dem som istället vill framhäva betydelsen av den folkliga, lokalt toskanska och årstidsbundna kontexten. Enligt en tolkning ska Botticelli här ha avbildat den allra första vårens födelse, den arketypiska våren ur vilken alla påföljande vårar ska uppkomma.

Botticelli var huvudsakligen verksam i Florens, men han arbetade under en kortare tid även i Rom, där han utförde väggmålningar i Sixtinska kapellet. Han illustrerade scener ur Boccaccios Decamerone (hämtade från berättelsen om Nastagio degli Onesti) och mottog mot slutet av sitt liv av Lorenzo il Magnificos kusin, Lorenzo di Pierfrancesco de' Medici, en stor beställning på gravyrer för en praktutgåva av Dantes Den gudomliga komedin.

Trots att Lorenzo il Magnificos Florens inte präglades av republikansk frihet och medborgarstyre, har perioden ofta beskrivits som en kulturell guldålder, och omgetts med en strålglans som bevarat sin lyster fram till våra dagar. Men medicéernas imperium var av nästan uteslutande ekonomisk och kulturell art. Dess styrka grundade sig på banknäring, köpmanskap och lärdom, inte på politisk styrka eller vapenmakt. Däri bestod också dess svaghet och fröet till dess undergång. För en stat utan ett starkt försvar, som Niccolò Machiavelli några decennier senare skulle påpeka, är att likna vid ett ståtligt palats som saknar tak. När ovädret bryter ut, regnar det in, med följden att de dyrbara möblerna och de vackra konstverken förstörs. På senhösten 1494 öppnade sig skyarna och regnet började vräka ned över Florens och Italien.

1494 eller slutet på en era

© 2002 Mikael Hörnqvist
Sidan 18 av 29