Renässansen - mellan medeltid och modernitetRenässansen: Startsida
Mikael Hörnqvist: Den florentinska renässansen

3. Den florentinska renässansen: Innehåll
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
Francesco Granacci: Karl VIII:s intåg i Florens 1494 (målad 1518)

 

Karl VIII, kung av Frankrike (1483-98) E.H. Gombrich on Botticelli's Birth of Venus

 

The Italian Wars - An Online Study Unit from activehistory The Italian Wars

 

Bill Gilbert: The Invasions of Italy 1494-1527 THE INVASIONS OF ITALY 1494-1527: Machiavelli and Guicciardini

 

Karta över Italien vid tiden för Freden i Lodi 1454 Italy at the Peace of Lodi 1454

 

När Karl VIII hotade med att ta till vapen mot florentinarna lär medborgaren Piero Capponi ha sagt "Om du blåser i trumpeterna, så ringer vi i klockorna".

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1494 - den franska invasionen eller slutet på en era 19 3.20. Girolamo Savonarola eller medeltidens återkomst

Den florentinske patriciern, statsmannen och historikern Francesco Guicciardini (1483-1540) valde att ta året 1494 som utgångspunkt för sin Storia d'Italia ("Italiens historia"; påbörjad under 1530-talet och postumt utgiven 1561), med motiveringen att den franska invasionen detta år hade inneburit "otaliga katastrofer och fruktansvärda händelser" och "förändringar av nästan allting." Likt en plötslig stormvind hade övermakten svept in över landet norrifrån, rubbat dess maktbalans och ställt allting på ända. Republiker och furstendömen hade störtats, folk tvingats överge städerna, och landsbygden ödelagts. Nya klädmoden, nya beteendemönster, nya och grymmare metoder att föra krig, nya okända sjukdomar hade vällt in över landet - och allt med en aldrig tidigare skådad plötslighet.

Leonardo da Vinci och Machiavelli om det nya franska artilleriet Leonardo och Machiavelli i Imola (Var Machiavelli modern? 11)

In the 1520s ... the notion was widespread that the year 1494 had been a turning point.

Felix Gilbert

Den franska invasionen, som markerar inledningen till de italienska krigen, den nära fyrtio år långa perioden av krig som såg Frankrike och Spanien på italiensk mark göra upp om herraväldet i Europa, påbörjades då Karl VIII av Frankrike med sin fyrtiotusen man starka armé passerade alppasset vid Montgenèvre den 3 September 1494. Italien, som under de gångna århundradena samlat på sig sagolika rikedomar till följd av den lukrativa Orienthandeln, och som var centrum för renässanskulturen med dess bildkonst, storslagna fester och humanistiska lärdom, stod splittrat och militärt illa rustat, när den franske kungen trängde in i landet för att hävda sina anspråk på Neapels tron. Samtidigt som halvön nu hotades militärt av sin mäktiga granne i norr, började det nyligen enade Spanien göra sitt inflytande gällande i söder.

Den militära kris som Italien upplevde mot slutet av 1400-talet måste ses i ljuset av den mer genomgripande omgestaltning av de ekonomiska och politiska styrkeförhållandena som Europa genomgick vid denna tid. Framväxten av starka nationella monarkier i Spanien, Frankrike och England samt uppkomsten av Atlanthandeln förde efter hand med sig att det ekonomiska och kulturella initiativet försköts i nordlig och västlig riktning, från Italien och östra Medelhavetsområdet till Nordvästeuropa och Atlantkusten.

It cannot be assumed that 1494 marks a break in the history of Italian culture, but it is not difficult to find evidence which supports this suggestion.

Peter Burke

År 1492 hade Cristoffer Columbus, en genueisk sjöman som seglade under spansk flagg, mitt ute i Atlanten upptäckt vad som snart skulle visa sig vara de östliga utlöparna av en ny kontinent, Amerika. Sex år senare fann portugisen Vasco da Gama sjövägen till Indien. En ny era stod för dörren. Medan de flesta italienare vid denna tid var lyckligt ovetande om i vilken grad dessa geografiska upptäckter skulle komma påverka deras framtid, var det få, om ens någon, som kunde ungå att notera effekterna av den franska invasionen. Dessa var omedelbara, inte sällan fysiskt påtagliga och nästan alltid av mindre angenämnt slag.


En våldsam tid - illustrerad av Luca Signorellis Yttersta domen, katerdalen i Orvieto, 1499-1502

Den 5 september tågade Karl VIII in i Turin under triumfartade former. I Asti mottogs han av fursten av Milano, Lodovico Sforza, vars begäran om hjälp i det inhemska maktspelet tjänat som förevändning för det franska krigsföretaget. Den 14 oktober hade den franska hären nått Pavia, och två veckor senare stod man i Santo Stefano, på toskansk mark. Här möttes kungen av en florentinsk delegation anförd av Piero de' Medici (1471-1503), som efter sin fars, Lorenzo i Magnifico, död 1492 övertagit dennes roll som Florens förste medborgare. Piero, som genom sitt öppet tyranniska sätt gjort sig impopulär bland florentinarna, visade sig inte vara ögonblicket vuxen. Inför hotet om en fransk militär ockupation av Florens, gick han med på att avlägga en tribut på 200.000 dukater, samt att avyttra en rad strategiskt viktiga befästningar, däribland Sarzana, Pisa och Livorno. När nyheten om de kapitulationslika eftergifterna nådde Florens, mottogs den med indignation. Piero ställdes vid hemkosten till svars för det inträffade, och när den franske kungen drygt två veckor senare, den 17 november, tågade in i staden, hade han och hans närmaste anhängare fördrivits.

Om det franska intåget i Florens 17 november 1494 The entry of Charles VIII of France in Florence 1494

Den 28 november bröt Karl VIII upp från Florens och styrde söderut. Inom kort hade han intagit Rom, även nu utan att möta något egentligt motstånd; och den 22 februari kunde den franske kungen fira sitt segerintåg i Neapel.

Karls napolitanska fälttåg hade tagit lite mer än sex månader i anspråk och genomförts utan att ett enda regelrätt slag utkämpats. Det för tiden hypermoderna franska artilleriets uppvisningar på landsbygden hade gjort ett sådant intryck på de italienska härskarna att de undantagslöst gett sig åt fransmännen på vinst och förlust. En annan bidragande faktor till den franska framgången, var den inbördes rivalitet som rådde mellan Italiens fem dominerande stater - Milano, Venedig, Florens, Kyrkostaten och Neapel. Dessa hade alltsedan freden i Lodi 1454 upprätthållit en slags maktbalans, som innebar att ingen enskild stat tilläts expandera på någon annans bekostnad. Men nu rådde öppen fientlighet mellan det franskvänliga Milano och Neapel i söder, och trots att den milanesiske hertigen brutit mot det allmänna fördraget genom att söka hjälp utifrån hos den franske kungen, valde Venedig att förhålla sig neutralt i konflikten, medan såväl Florens som Kyrkostaten intog en vacklande hållning. När tre av dessa stater (Milano, Venedig och Kyrkostaten) under våren 1495 gick samman i en anti-fransk liga, skedde detta till stor del på spanskt initiativ.

Som denna händelseutveckling visar hade italienarna nu börjat förlora förmågan att styra över sina egna inre angelägenheter. Om den italienska politiken före 1494 grundat sig på ett antal välkända, rationellt grundade och relativt överskådliga faktorer, tycktes halvön nu vara utelämnad åt krafter som låg bortom dess kontroll, krafter som lätt kunde framstå som både övermäktiga och obegripliga. Marknaden för domedagsprofetior, radikala lösningar och fagra löfter var med andra ord god.

Girolamo Savonarola eller medeltidens återkomst

© 2002 Mikael Hörnqvist
Sidan 19 av 29