Renässansen - mellan medeltid och modernitetRenässansen: Startsida
Mikael Hörnqvist: Den florentinska renässansen

3. Den florentinska renässansen: Innehåll
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
Fra Bartolomeo: Girolamo Savonarola, Museo di San Marco, Florens, ca 1498

 

 

San Marco, Florens E.H. Gombrich on Botticelli's Birth of Venus

 

Den franske historikern Philippe de Commynes (1447-1511) personliga minne av Savonarolas predikningar Philippe de Commynes: The memorable preaching of Friar Jerome Savonarola

 

Niccolò Machiavelli om Savonarolas predikan Niccolò Machiavelli: The letter on Savonarola

 

Girolamo Savonarola, Dell'umiltà från ca 1495

 

Donald Weinstein: Savonarola and Florence : prophecy and patriotism in the Renaissance LÄSTIPS: Donald Weinstein: Savonarola and Florence: Prophecy and Patriotism in the Renaissance (Princeton UP, 1970).
- Donald Weinstein: Savonarola and Florence

 

Anthony Grafton om Savonarolas framgångar Anthony Grafton on Savonarola's millennial appeal

 

Homosexualite-ten kallades vid denna tid runt om i Europa för "florentinska sjukan"

 

Girolamo Savonarola om framställningen av kvinnorna i konsten Girolamo Savonarola on publicity in chapels

 

Girolamo Savonarola: Om tyrannen (utdrag ur Del Reggimento e Governo delta Città di Firenze i svensk översättning) Girolamo Savonarola: Om tyrannen

 

Savonarola-stolen - en designklassiker uppkallad efter Girolamo Savonarola

 

Frederic Lord Leighton illustration till GEORGE ELIOTS ROMOLA: The background of the novel is Florence at the end of the 15th cent., the troubled period, following the expulsion of the Medici, of the expedition of Charles VIII, distracted counsels in the city, the excitement caused by the preaching of Savonarola, and acute division between the popular party and the supporters of the Medici. The various historical figures, including Charles VIII, Machiavelli, and Savonarola himself, are drawn with great care, as well as the whole picturesque complexion of the city, though the novel is generally held to be overloaded with detail, and has never been one of her most admired. The story is that of the purification by trials of the noble-natured Romola, devoted daughter of an old blind scholar. Into their lives comes a clever, adaptable young Greek, Tito Melema, whose self-indulgence develops into utter perfidy. He robs, and abandons in imprisonment, the benefactor of his childhood, Baldassare. He cruelly goes through a mock marriage ceremony with the innocent little contadina Tessa. After marrying Romola he wounds her deepest feelings by betraying her father's solemn trust. He plays a double game in the political intrigues of the day. Nemesis pursues and at last overtakes him in the person of old Baldassare, who escapes from imprisonment crazed with sorrow and suffering. Romola, with her love for her husband turned to contempt, and her trust in Savonarola destroyed by his falling away from his high prophetic mission, is left in isolation, from which she is rescued by the discovery of her duty in self-sacrifice. The novel was illustrated by Leighton, much to George Eliot's satisfaction. (xrefer)
George Eliots historiska roman Romola (1863), som utspelar sig i det sena 1400-talets Florens, innehåller en skildring av Savonarolas brännande av fåfängligheterna George Eliot: Romola: ch 49: The Pyramid of Vanities

 

I sin religiösa traktat Korsets triumf målar Savonarola upp en segerprocession som står i skarp kontrast till de antika romarnas segertåg Girolamo Savonarola: The Triumph of the Cross

 

Contemporary Florentines referred to the Dominican Friar Girolamo Savonarola as the "sword of the Lord" for his fiery sermons predicting the coming scourge and the downfall of the ruling Medici family. Inspired by Savonarola, the Florentines began to restore the republican order after Piero de' Medici's exile in 1494. In the Piazza della Signoria, the site of Savonarola's infamous "Bonfires of the Vanities," the flames of which consumed many works of Renaissance art and literature; the friar himself was burned at the stake in 1498. Several paintings depicting the event have come down to us.
Motivet Savonarolas avrättning finns avbildat i flera olika versioner, förmodligen utförda av en och samma konstnär Girolamo Savonarola at the stake

 

Apotekaren Luca Landucci om Savonarolas avrättning Luca Landucci on the execution of Friar Girolamo Savonarola

 

Botticelli's maturity coincided exactly with the era of what was perhaps the century's greatest preacher: Savonarola. We must keep in mind that in the famous Lent sermon in 1499, a few days before Botticelli started this painting, Savonarola had told the Florentines: "Repent of what you have done, repent of your sins, distance yourself from the Demon, let yourself be won over by the angels, the only ones who can bring you to the Savior".
Sandro Botticelli: Den mystiska avelsen, National Gallery, London, 1501 Anthony Grafton on Savonarola's millennial appeal

 

Girolamo Savonarola eller medeltidens återkomst 20 3.21. Den florentinska republikens kris

För Florens vidkommande fick den franska invasionen omedelbara och långtgående konsekvenser. Dels medförde den slutet på sextio år av medicéeiskt maktinnehav, dels innebar den att Pisa - "Florens hjärta och själ" som hamnstaden kallades - frigjorde sig från Florens efter åttio år av kolonialt styre. I det kristillstånd och det maktpolitiska vaccum som följde på invasionen och medicéernas fördrivning, satte florentinarna sina förhoppningar till den karismatiske dominikanermunken Girolamo Savonarola (1452-98) och dennes religiösa och politiska förkunnelse.

Vi ska här uppmärksamma följande aspekter av Savonarolas gärning:

  1. Savonarola profeten
  2. Savonarolas politiska reformprogram
  3. Brännandet av fåfängligheterna och moralisk reform
  4. Förnedrad och bränd på bål
  5. Förklaringar till Savonarolas framgång
  6. Arvet efter Savonarola

1. Savonarola profeten

Savonarola, som ursprungligen härstammade från Ferrara och var son till en framstående och välutbildad läkare, hade år 1475 efter en plötslig omvändelse tagit in vid San Domenico-klostret i Bologna. Åren 1482-85 predikade han i Florens, dock utan att göra något större väsen av sig. 1490 återkallades han till staden på Lorenzo il Magnificos begäran, och han utnämndes året därpå till prior vid San Marco-konventet i Florens. Genom sin politiska rättframhet och sin passionerade och svavelosande predikostil, började han nu göra sig ett namn som predikant och dra stora åhörarskaror. Strax före Lorenzos död angrep han i förtäckta ordalag dennes auktoritära styre, en kritik som blev öppnare och fränare i tonen efter Piero de' Medicis maktövertagande 1492.

Savonarola predikar

Redan långt före fransmännens intåg hade Savonarola förkunnat att ett Guds svärd skulle komma norrifrån och straffa italienarna för deras syndfulla och hedniska levnadssätt. Dessa profetior såg nu att vara på väg att besannas, då Karl VIII - som Savonarola inte varit sen att peka ut som det kommande gisslet - marscherade mot staden i spetsen för sin här. Efter Piero de' Medicis fördrivning, skickade florentinarna ut en delegation anförd av Savonarola för att försöka blidka den franske kungen. Dominikanermunken sammanträffade med Karl i Signa, några mil väster om Florens, och lyckades under sin audiens övertyga kungen om att Guds önskan var att Florens skulle skonas och att Karl genom denna välgärning skulle bekräfta sin status som Guds utvalde. Den diplomatiska framgången innebär att Savonarolas anseende steg mot skyn och inom kort skulle hans predikningar komma att fylla domen med åhörarskaror på uppemot 30,000 personer.

2. Savonarolas politiska reformprogram

Det florentinska folket, som för länge sedan grundade sitt medborgarstyre, har så till den grad vant sig vid detta ... att det etsats sig fast i deras sinnen. Det vore därför svårt, för att inte säga omöjligt, att skilja dem från det.

Girolamo Savonarola

Efter fransmännens avtåg kom Savonarola att spela rollen som inspiratör i samband med utarbetandet av en ny, mer folkligt förankrad författning. I predikningar och pamflettartade skrifter uppmanade dominikanern florentinarna att återkräva sin republikanska frihet och bekämpa det inre tyranni som hotade staden. Det omedelbara resultatet av Savonarolas politiska kampanj var att det gamla Consiglio del Popolo ombildades efter venetiansk modell som Consiglio Maggiore, "Stora rådet," med 3,000 medlemmar, en siffra som måste anses vara en anmärkninsvärd hög med tanke på att Florens vid denna tid inte hade mer än 70,000 invånare, varav uppskattningsvis blott 10,000 var män som uppnått den politiska myndighetsåldern på 30 år. Även om den reella makten i staden även fortsättningsvis kom att ligga i händerna på de mäktiga familjerna, de så kallade ottimati eller grandi, medförde denna konstitutionella omvälvning, i förening med en rad andra reformer som genomfördes under Savonarolas överinseende, att det folkliga inflytandet över stadens styre markant ökade.

Även om Savonarolas republikanism uppvisar vissa likheter med det tidiga 1400-talets medborgarhumanism, hämtade den sin inspiration från medeltida källor: dels från en dominikanska tradition med rötter hos Ptolemaios av Lucca, dels från 1300-talets patriotiskt och religiöst sinnade florentinska guelfism. Från katedralens predikstol uppmanade han florentinarna att axla sin roll som Guds utvalda och leda kyrkans och Italiens kamp för rening och frälsning. I Savonarolas ögon var den republikanska reformpolitiken ett heligt verk, som endast kunde utföras av medborgare som först befriat sig från synd och blivit renade i själ och hjärta. Om florentinarna, för vilka republikanismen utvecklats till en andra natur, omöjlig att utrota, kunde åstadkomma denna andliga och politiska reform, lovade Savonarola dem oändliga rikedomar i detta livet och himmelsk ära och salighet i det efterkommande. Medan påven och staden Rom skulle straffas för sitt syndfulla leverne, skulle Florens resa sig efter den stundande prövningen och framträda som den pånyttfödda och andligt reformerad världens nya centra.

I sin mest utpräglat politiska text, Traktat om Florens konstitution och styre, identifiera Savonarola fyra dygder som bör ligga till grund för den stundande författningsreformen: gudsfruktan, kärlek till det allmänna bästa, brödrakärlek och rättvisa. Dessa fyra egenskaper hade, om vi får tro Savonarola, genomsyrat de antika romarna, och dessa hade av Gud i utbyte förlänats med världslig rikedom och ett världsomspännande imperium. Nu manade dominikanern florentinarna att följa romarnas exempel och praktisera de fyra ovan angivna dygderna. Som belöning väntar dem matriell rikedom, ett utvidgat välde och imperial storhet.

I det manus Savonarola erbjöd florentinarna kombineras således republikansk frihet och drömmen om ett stort och blomstrande florentinskt imperium. Så till vida kan hans politiska tänkande sägas ingå i en florentinsk idétradition som sträckte sig från tidigt 1300-tal, över Leonardo Bruni och medborgarhumanismen, fram till Niccolò Machiavelli.

3. Brännandet av fåfängligheterna och moralisk reform

För Savonarola var de religiösa, moraliska och politiska reformsträvandena intimt sammanflätade. Vi kan, genom att studera de centrala teman han uppehåller sig vid i sina predikningar, göra oss en bild av hur religiösa föreställningar och politisk radikalism förenades i hans förkunnelse. Under en predikan i katedralen den 28 juli 1495, med signorian och stadens övriga råd närvarande, sammanfattade dominikanern sitt reformprogram i följande punkter:

  • lagar mot sodomi, poesi, prostitution, spel och dobbel, hädelser, baler, och tavernor;
  • krav på söndagsstängda butiker;
  • restriktioner rörande folks klädedräkt;
  • reform av proceduren för tillsättning av offentliga ämbeten;
  • inrättandet av ett fredsdomarämbete och avskaffandet av politiska partier;
  • hemligstämpling av brev och annan information;
  • raskt ifärdigställande av Stora rådets sammanträdessal;
  • avskaffandet av parlamenti med befogenhet att ändra stadens författning;
  • förlängning av signorians mandattid under pestepidemier från två månader till ett år.

Savonarola argumenterade också för att petitioner ställda till de olika beslutsfattande råden borde offentliggöras minst en dag innan beslut togs i frågan, så att rådsmedlemmararna gavs möjlighet att bekanta sig med förslagen i förväg. Avslutningsvis rekommenderade han att böner skulle läsas före varje viktigt beslut och innan val till de politiska församlingarna förättades.

Som vi ser, gör Savonarola här ingen principiell skillnad mellan religion, sedvänjor och politiskt styre.

Under de knappa fyra år (1494-98) som Savonarola, på indirekt väg och genom sitt ords makt, styrde Florens, inledde han också en genomgripande reform av vardagslivet och stadens offentliga festkultur. Som vi redan kunnat konstatera, riktade hans kampanj framför allt in sig på de homosexuella, de prostituterade och de inbitna spelarna. Han kritiserade även samtidskonsten och i synnerhet hur den framställde religiösa motiv - och framför allt bibelns kvinnor - på ett lågt och profant sätt. Han tröttnade heller aldrig på att fördöma de antika filosoferna för deras gudlöshet, eller på att anklaga florentinarna för deras flirtande med den hedniska antiken.

I samband med karnevalsfirandet 1497 och 1498 förvandlade Savonarola och hans anhängare det traditionella karnevalsbålet, il capannuccio, till ett mäktigt propagandainstrument. På karnevalskvällen tågade processioner av änglalikt sjungande gossar, alla klädda vitt, ned till Piazza della Signoria, platsen för det hävdvunna firandet, och uppmanade de församlade att kasta sina fåfängligheter i elden. Kortlekar, tärningar, karnevalsmasker, peruker, parfymflaskor, puderdosor, speglar, festblåsor, musikinstrument, målningar med ekivoka, eller öppet hedniska motiv och litterära verk av antika författare och förmenta kättare uppslukades av lågorna i dessa mer än 15 meter höga "fåfänglighetsbål," eller roghi delle vanitá,

Enligt denna rituals underliggande symbolik var avsikten att deltagarna i sitt inre skulle frigöra sig från sitt hedniska förflutna och ta emot det kristna budskapet. Kontrasten till Lorenzo il Magnificos antikinspirerade festkultur med dess erotiskt laddade karnevalssånger kunde knappast vara större. Men den fanatism som dessa manifestationer gav utlopp för, stötte också bort många av Savonarolas mer moderata anhängare - de som dominikanern själv föraktfullt kallade "de ljumma" - och bidrog till att hans parti började marginaliseras.

4. Förnedrad och bränd på bål

Savonarolas upprepade angrepp på påven, Alexander VI, och själva påveämbetet, ledde till att Rom belade honom med predikoförbud. Då han i öppet trots mot detta fortsatte att predika i Florens, bannlystes han år 1497. Florens riskerade nu att placeras under interdikt, vilket skulle ha fått svåra återverkningar på stadens handel och banknäring. Många av Savonarolas forna anhängare tog nu därför öppet avstånd från honom, och sedan de florentinska myndigheterna slutligen gett vika för de påvliga påtryckningarna, arresterades han och dömdes till döden för kätteri.

Under sin fängelsevistelse fick Savonarola utstå den traditionsenliga tortyren, den sk strappadon som innebar att fången släpptes från en hög höjd med bakbundna armar så att axlarna hoppade ur led.

Även Niccolò Machiavelli utsattes för tortyr under sin tid i fängelse Machiavellis Fursten - kommentar och analys: Inledning

Enligt samtida vittnet ska Savonarolas hjärtskärande skrik ha hörts långt ut på gatan. Dödsdomen, som även inbegrep två av hans närmaste anhängare, verkställdes den 23 maj 1498 först genom hängning och sedan bränning på bål på Piazza della Signoria i Florens, dvs ironisk nog just den plats där Savonarola bara några månader tidigare uppmanat florentinarna att kasta sina fåfängligheter på bålet.

Contemporary Florentines referred to the Dominican Friar Girolamo Savonarola as the "sword of the Lord" for his fiery sermons predicting the coming scourge and the downfall of the ruling Medici family. Inspired by Savonarola, the Florentines began to restore the republican order after Piero de' Medici's exile in 1494. In the Piazza della Signoria, the site of Savonarola's infamous "Bonfires of the Vanities," the flames of which consumed many works of Renaissance art and literature; the friar himself was burned at the stake in 1498. Several paintings depicting the event have come down to us.

Anonym konstnär: Savonarolas avrättning, ca 1500. I själva verket var Piazza della Signoria fyllt till bristningsgränsen av nyfikna åskådare.

Inför avrättningen trummade den offentliga propagandaapparaten trummade ut att det var någonting skumt med Savonarolas sexuella identitet och att det under förhören framkommit att han i själva verket var hermafrodit. Den stora folkmassa som samlats på torget för att bevittna avrättningen (avbildningen ovan är i detta avseende missvisande) fick också bevittna hur förnedringen av dominikanern fortsatte ända in i döden. Medan hans meddömda ordensbröder uppträdde iförda långa, fotsida särkar, hade Savonarola för tillfället försetts med en liten kort skjorta som knappt nådde honom till höfterna. Enligt vittnen ska den forne botgöringspredikanten ha setts dra desperat i skjortan då han besteg schavotten för att skydda sig mot folkmassans nyfikna blickar.

Skändningen utgjorde i detta sammanhang inte bara en illvillig hämnd, utan fyllde också ett politiskt och religiöst syfte. Rädslan för att en icke-auktoriserad helgonkult skulle uppstå kring dominkanern efter hans död var stor. Av denna anledning omgavs också bålet av utposterade soldater med uppgift att förhindra att de kringsstående efteråt skulle rusa fram och roffa åt sig de avrättades kvarlevor. Savonarolas ben ansågs innehålla alltför mycket politiskt sprängstoff för att kunna anförtros åt allmänheten.

5. Förklaringar till Savonarolas framgång

Hur ska vi då förklara Savonarolas lika exempellösa som kortvariga framgång? Den mest uppenbara orsaken till att han kom att åtnjuta ett sådant inflytande, är att han uppträdde i en tid av kris, då Florens politiska och ekonomiska oberoende var starkt hotat. I detta utsatta läge erbjöd Savonarola vägledning, trosvisshet och löften om en ljus och inkomstbringande framtid.

En annan faktor värd att framhålla är att Savonarolas reformprogram, till skillnad från medicéernas elitistiska kulturpolitik, hade en utpräglat folklig förankring. Ficinos nyplatonska filosofi och Botticellis esoteriska konst riktade sig till en liten exklusiv grupp av initierade, som utmärke sig genom sin bildning och sin förfinad smak. Savonarola i gengäld kanaliserade i den misstänksamhet som "vanligt folk" hyste gentemot allt främmande, allt obegripligt och allt som bar drag av kätteri, den klassiska antiken inkluderad.

Men även om detta förhållande förklarar varför Savonarola fick så många anhängare bland vanligt, enkelt folk, hjälper det oss inte att förstå varför åtskilliga av tidens ledande filosofer och konstnärer, däribland Pico della Mirandola, Sandro Botticelli och Michelangelo, också tog starkt intryck av hans förkunnelse. Pico, som avled 1494, samma år som Savonarola kom till makten, lät begrava sig i Savonarola-anhängarnas traditionella dräkt. Botticelli, Mediciepokens ledande konstnär, blev själv Savonarola-anhängare och lär därefter ha låtit ha bränna upp flera av sina förment "hedniska" målningar. I sina senare verk - han tycks gett upp måleriet omkring 1500 - koncenterade Botticelli sig på traditionella religiösa ämnen.

Savonarolas egen karismatiska personlighet var utan tvekan en viktig anledning till hans framgång - och kanske rent av den allra viktigaste. Han tycks ha besuttit en sällsynt förmåga att framkalla känslor hos sina åhörare, och hans anhängare erhöll med tiden namnet piagnoni, de gråtande. Hans ord ska också ha gjort den unge Michelangelo så skräckslagen, att han valde att lämna Florens hals över huvud. Minnet av hans predikningar satt så djupt inpräntade hos konstnären, att denne ännu på sin ålders höst uppgav sig kunna höra Savonarolas stämma eka i sitt inre.

6. Arvet efter Savonarola

I politiska sammanhang kom arvet efter Savonarola att starkt förknippas med "Stora rådet," Consiglio Maggiore. Detta överlevde dominikanerns egen död och fortsatte att utgöra en viktig beslutsfattande instans inom det florentinska politiska systemet fram till 1512. Medicéerna lät visserligen kort efter sitt återinträde i staden detta år stänga Stora rådet och omvandlade dess mötessal till stall, men Savonarolas skapelse fortsatte i decennier att stå som symbol för drömmen om en mer folkligt förankrad republik. Sedan medicéerna fördrivits från staden på nytt år 1527, inrättades en ny, kortlivad, men mycket radikalt folklig republik. Denna, den så kallade Sista republiken (1527-30), hämtade sin inspiration direkt från Savonarola och utnämnde också - liksom denne tidigare hade gjort - Jesus Kristus till kung och härskare över Florens.

Savonarola är alltjämt ett stridbart namn. Men idag rör frågan inte främst hans idéers politiska sprängkraft, utan hurvida han nu, snart 500 år efter sin död, ska bli helgonförklarad eller ej.

Den florentinska republikens kris

© 2002 Mikael Hörnqvist
Sidan 20 av 29