Renässansen - mellan medeltid och modernitetRenässansen: Startsida
Mikael Hörnqvist: Den florentinska renässansen

3. Den florentinska renässansen: Innehåll
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
"The Chapel of Filippo Strozzi is dedicated to the Apostles Philip and James (formerly to St John the Evangelist). The chapel belonged to the Boni family and in 1486 was ceded to Filippo Strozzi the Elder, whose name is connected with the construction of the famous Strozzi Palace ..." (Web Gallery of Art)

Filppino Lippi - Johannes Döparen torteras, detalj, Cappella Strozzi, Santa Maria Novella, Florens, 1502

 

 

Filippino Lippi: självporträtt, Cappella Brancacci, Santa Maria del Carmine,Florens, 1471-72. Goro Dati on why Florence is more prosperous than her neighbors

 

Filippino Lippi: St Filip driver ut demonen, Cappella Strozzi, Santa Maria Novella, Florens, 1502

 

Imagemap
Sala dei Gigli, Palazzo Vecchio, Florens
Sala dei Gigli, Palazzo Vecchio, FlorensDomenico Ghirlandaio: Sala dei Gigli, Palazzo Vecchio, Florens, 1482-84

 

 

Den florentinska republikens kris 21 3.22. Titanernas kamp - Leonardo da Vinci

I slutet av 14- och början av 1500-talet upplevde den florentinska republiken en djup konstitutionell, ekonomisk och militär kris. Det politiska kaos som utbrutit efter medicéernas fördrivning hade blottlagt brister i stadens politiska system. Motståndet mot direkt beskattning av inkomster och kapital bland de ledande medborgarna innebar att republiken led notorisk brist på rörliga medel. Samtidigt hotades den florentinska territorialstaten av sammanbrott till följd av revolten i Pisa, inbördes strider i Pistoia och väpnat uppror i Arezzo. Därtill tornade allt fler yttre hot upp sig vid horisonten i ett politisk landskap som i växande grad började underkastas krigets logik.

Politiskt sett gav krisen upphov till en viktig reform av Gonfalonieratet, republikensk högsta beslutsfattande ämbete. För att effektivisera och skänka stabilitet åt stadens styre, omvandlandes detta i november 1502 från ett roterande ämbete med två månaders mandattid till en livstidsbefattning. Till stadens förste Gonfalonier di justitia på livstid utnämndes patriciern Piero Soderini (1452-22), som kom att inneha posten fram till medicéernas återkomst 1512. Ekonomiskt sett ledde krisen till en reform av stadens fiskala system. Eftersom de traditionella upplåningsinstituten, den statligt understödda skulden, den sk Monte, inkluderad, inte lyckats uppbringa de medel som fordrades för återerövringskriget mot Pisa (1495-1509), infördes en direktskatt, kallad decima med arbitrio, som rådde bot på republikens akuta kapitalbrist. Militärt sett förde krisen med sig en växande insikt om stadens beroende av hjälp utifrån för att avvärja yttre hot, vilket fick till följd att frågan om en återgång till senmedeltidens medborgararmé fick förnyad aktualitet.

Kulturellt sett fortsatte Savonarolas skugga att vila tungt över den återupprättade republiken (1494-1512). Detta var, med några få lysande undantag, inte en period som präglades av konstnärligt och litterärt nyskapande i Florens.

Domenico Ghirlandaio: Brutus, Sala dei Gigli, 1482-84

Kännetecknande för perioden är den förändring i synen på det antika Rom som nu ägde rum. Som vi kunnat konstatera, hade Florens under hela 1400-talet byggt sin kollektiva identitet på en starkt identifikation med den antika romerska republiken. Det var framför allt de romerska statsmännens, generalernas och författarnas exempla och den romerska republikens författning och politiska system, med dess blandkonstitution och utvecklade maktdelningsprincip, Senatens ställning, diktatorsämbetet och medborgarmén som uppfattats som förebildliga. Florens hade framställt sig som "Roms dotter" och gjort anspråk på att vara det romerska imperiets rättmätiga arvtagare. Dessa föreställningar, som möter oss tydligast formulerade i Leonardo Brunis Laudatio, hade under århundradens lopp utvecklats till intellektuell rutin.

De antika romerska exemplens betydelse i Florens 1400-1520 Mikael Hörnqvist on the negative view of the ancient Romans in early Cinquencento Florence

Men den återupprättade republiken (1494-1512) utgör i detta avseende ett markant undantag. Under denna period lyser de romerska dygdemönstren och exemplen med sin frånvaro, och de få gånger de i politiska sammanhang förs på tal, är det i regel i avskräckande eller avrådande syfte. Ett tydligt exempel på detta står att finna i ett sammanträdesprotokoll från ett inofficiellt rådsmöte 1506. Då förslaget att kväsa det upproriska Arezzo genom att sända ut bosättare förs på tal, motsätter Piero Guicciardini, en av Florens ledande medborgare och tillika far till Francesco Guicciardini, den framtide historikern, sig det med med motiveringen att detta var något som romarna sysslade med (era cosa de' Romani), men som vi inte längre ägnar oss åt.

"The Chapel of Filippo Strozzi is dedicated to the Apostles Philip and James (formerly to St John the Evangelist). The chapel belonged to the Boni family and in 1486 was ceded to Filippo Strozzi the Elder, whose name is connected with the construction of the famous Strozzi Palace." (Web Gallery of Art)
Filippino Lippi: Johannes Döparen torteras, Cappella Strozzi, Santa Maria Novella, Florens, 1502
"The Chapel of Filippo Strozzi in the S. Maria Novella in Florence is dedicated to the Apostles Philip and James (formerly to St John the Evangelist). The chapel belonged to the Boni family and in 1486 was ceded to Filippo Strozzi the Elder, whose name is connected with the construction of the famous Strozzi Palace." (Web Gallery of Art"
Filippino Lippi: St Filips korsfästelse, Cappella Strozzi, Santa Maria Novella, Florens, 1502

Även inom periodens konst finner vi exempel på hur de antika romarna framställs i mindre gynnsam dager. I Filippino Lippis freskcykel i Strozzikapellet, Santa Maria Novella, beställd på 1480-talet, men i huvudsak utförd 1500-02, avbildas romarna som makthungriga monster och blodtörstiga bödlar. Baneret med den romerska maktsymbolen, SPQR, ses här vaja över tortyren av Johannes Döparen och den romerska triumfbågen pryds inte av några kvinnliga personifikationer av rättvisan, Justitia, utan av symboler för de nakna maktbegäret, libido dominandi.

Romersk rättvisa enligt Filippino Lippis

De motbjudande fysionomierna för tankarna till kyrkofadern Augustinus fördömande av romarna som denombesatta djävulsdyrkare i Gudsstaten. De brutna kolonnerna och ruinresterna i bakgrunden berättar om moraliskt förfall. Kontrasten till Domenico Ghirlandaios framställning av romerska exempla i Sala dei Gigli från knappt trettio år tidigare är så påfallande att den förefaller medveten.

Av dessa exempel att döma är det uppenbart att Florens Romidentifikation vid denna tid också upplevde en djupgående kris.

Men varför omgavs romarna med så negativa förtecken just under denna period? Tre faktorer tycks här ha samverkat. För det första fortsatte Savonarolas förkunnelse med dess skarpa fördömande av den hedniska antiken att utöva ett stort inflytande över den florentinska kulturen. För det andra förefaller det troligt att romerska exempel vid denna tid kommit att förknippas med de förhatliga medicéerna, som flitigt använt sig av romerska referenser i sin propaganda.

För det tredje fanns det hos Florens ledande medborgare, de sk ottimati, en långtgående skepsis gentemot den romerska republiken som politisk och militär modell. Enligt deras uppfattning var denna på en och samma gång alltför folklig och alltför monarkisk. Genom att sätta vapen i händerna på sina egna medborgare hade romarna kommit att ge alltför mycket makt till generalerna och de militära befälhavarna, vilket enligt denna analys, var en huvudorsakerna till att den romerska republiken gått under. Då utgjorde antikens Sparta och det moderna Venedig mer attraktiva förebilder. Här låg istället den politiska makten i händerna på en liten, sluten adelsklass. Någon sådan klass existerade vid denna tid visserligen inte i Florens, men ottimati hade ambitionen att inrätta ett senatsliknande råd och själva ikläda sig denna roll.

När Sala dei Gigli i stadshuset dekorerades på 1470-talet hade man följt traditionen och fyllt rummet och dess väggar och med en blandning av kristna, romersk och lokalt förankrade motiv. När Stora rådets sammanträdessal nu i början 1500-talet skulle inredas och dekoreras valde man att utelämna de numer kontroversiella och ifrågasatta romarna. Uppdraget gick till två av den västerländska konsthistoriens giganter - Leonardo da Vinci och Michelangelo Buonarroti.

Titanernas kamp - Leonardo da Vinci

© 2002 Mikael Hörnqvist
Sidan 21 av 29