Renässansen - mellan medeltid och modernitetRenässansen: Startsida
Mikael Hörnqvist: Den florentinska renässansen

3. Den florentinska renässansen: Innehåll
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
Leonardo da Vinci: Självporträtt, 1512 Leonardo da Vinci - Biography (Web Gallery of Art)

 

Leonardo da Vinci: Människan i cirkeln, efter Vitruvius "The above passage, from Vitruvius' De Architectura, is a source of inspiration for Leonardo's drawing in his sketchbook, the famous Vitruvian Man. This passage is also providing the Key of the composition of the ancient architecture, firmly revived in the Renaissance ..." (aiwaz.net)

 

Giorgi Vasari om Leonardo da Vinci

 

The Life, Art, Inventions and Anatomical Drawings of Leonardo da Vinci The Life, Art, Inventions and Anatomical Drawings of
Leonardo da Vinci
- Highlands Ranch High School

 

Leonards häst: Förhandsskiss för ryttarmoumentet till Francesco Sforzas ära Leonardo da Vinci's horses

 

Leonardo da Vinci: Utdrag ur antecknings-böckerna Translated from the Italian by Richard Hooker

 

Exploring Leonardo Exploring Leonardo - A resource for teachers and students developed by the Museum of Science, Boston for the Science Learning Network.
- Exploring Leonardo

 

 

Leonardo da Vinci: Cocex Leicester - exempel på en sida ur antecknings-böckerna Translated from the Italian by Richard Hooker

 

Leonardo da Vinci: Utkast till brev till Lodovico Sforza av Milano Leonardo da Vinci: Utkast till brev till Lodovico Sforza av Milano (1481-82)

 

Om restaureringen av Leonardos Nattvarden The Last Supper Restoration (About.com)

 

Introduction to Leonardo and His Drawings. By Carmen C. Bambach Introduction to Leonardo and His Drawings
By Carmen C. Bambach
- The Metropolitan Museum of Art

 

Exempel på sfumato - Leonardo da Vinci: Porträtt av Ginevra Benci (detalj)

 

Leonardos Kristus - Leonardo da Vinci: Nattvarden (detalj)

 

Citera Bramly (21)

Titanernas kamp - Leonardo da Vinci 22 3.23. Titanernas kamp - Michelangelo

Samtidigt som den florentinska republiken under 1500-talets första år upplevde sin kanske dittills mest djupgående kris gav den upphov till två konstnärliga projekt av sällan skådat slag: Michelangelos David samt dennes och Leonardo da Vincis muralmålningarna i Palazzo Vecchios nya rådssal. Medan David, den första marmorskulpturen i kolossalformat sedan antiken, fullbordades och allmänt kommit att betecknas som ett av den västerländska konstens stora mästerverk, påbörjades, men slutfördes aldrig freskerna i Palazzo Vecchio.


Rafael
: Platon i Leonardos skepnad

Leonardo da Vinci (1452-1519) uppfattades redan under sin livstid som något av ett universalgeni. Den blinde milanesiske konstteoretikern Giovanni Paolo Lomazzo beskriver honom som "urbilden för vishet och värdighet, liksom fordom Hermes Trismegistos och antikens Prometheus". Pomponio Gaurico jämförde honom med Arkimedes, Giovanni Nesi med Pytagoras. Inga ord eller jämförelse tycktes göra honom rättvisa. Rafael avbildade honom i Platons gestalt i fresken "Skolan i Athen" (1509) i Stanza della Segnatura. Benvenuto Cellini som följde Leonardos fotspår till Frankrike berättar i sina Traktater om konsten: "Jag vill gärna berätta vad kungen sade till mig i närvaro av kardinalen av Ferrara, kardinalen och kungen av Navarra. Han sade att han ansåg att det aldrig funnits någon som vetat lika mycket som Leonardo, inte bara i fråga om skulptur, målning och arkitektur, utan också i fråga om filosofi, ty han var en stor filosof". Vasari tillskriver honom i det närmaste övermänskliga krafter: "Han kunde dämpa den våldsammaste vrede. Med sin högra hand böjde han en ring av järn eller en hästsko, som om den var av bly". Paolo Giovio som träffat Leonardo i Rom under 1510-talet minns honom ett decennium senare: "Hans charm, generositet och briljanta förstånd stod inte hans skönhet efter. Hans uppfinningsrikedom var förvånansvärd, i synnerhet i fråga om allt som rörde galaspektakel. Han sjöng underbart och ackompanjerade sig själv på lira [da braccio], och hela hovet fann stort nöje däri".

Det berättas dessutom att Leonardo var vänlig, skicklig till häst, och en god konversatör. Hans mångsidighet tycks inte ha vetat några gränser. Vi läser om honom idag med förundran, och ju mer tid vi tillbringar med hans efterlämnade verk och anteckningsböcker desto mer börjar vi inse att myten i hans speciella fall blott utgör en blek återspegling av verkligheten.

 

1. Leonardos fyra perioder

Leonardos konstnärliga karriär, som huvudsakligen utspelade sig i Florens, Milano och Frankrike, kan grovt indelas i fyra perioder.


Konungarnas tillbedjan

1452-82: Den första omfattar ungdomsåren i födelsebyn Vinci nära Empoli väster om Florens (där Leonardo föddes 1452 som oäkta son till en florentinsk notarie) och lärlingstiden hos Andrea del Verrocchio i Florens. Från denna period härrör bland annat Bebådelsen (Uffizierna), porträttet av Ginevra Benci och Konungarnas tillbedjan (1481). Samma år som den sistnämnda målningen tillkom skrev den då trettioårige Leonardo till hertigen Lodovico Sforza av Milano och erbjöd honom sina tjänster som militäringenjör. I brevet uppger han att han förutom att uppföra broar, reglera vattenflöden och konstruera eldkastare, bombarder, mörsare och andra fältstycken, även kan bygga "oförstörbara pansrade fordon", vars kanoner kan "tvinga de starkaste härar till reträtt". Dessutom tror han sig i fredstid om att kunna

uträtta något på arkitekturens område lika väl som någon annan, både när det gäller att bygga offentliga och privata byggnader och att kanalisera vatten från en plats till en annan. Dessutom arbetar jag som skulptör i marmor, brons och lera och kan måla lika bra som andra med vilka jag blir jämförd. Jag kan också med mitt arbete bidra till den bronshäst som skall bidra till er fars och det ryktbara huset Sforzas odödliga ära och eviga minne ... Leonardo da Vinci: Utkast till brev till Lodovico Sforza av Milano (1481-82)

Av lättförståeliga skäl kunde Lodovico inte motstå en sådan arbetsansökan och Leonardo erhöll jobbet.

Leonardo da Vinci och Machiavelli om det nya franska artilleriet Leonardo och Machiavelli i Imola (Var Machiavelli modern? 11)

Leonardo da Vinci: The Last Supper (Web Gallery of Art)
Nattvarden

1482-1501: Under sin andra period verkade Leonardo vid Sforzahovet i Milano, huvudsakligen som miltäringenjör, men även i viss mån som arkitekt, skulptör och målare. Till hans viktigaste verk från denna tid hör Madonnan i grottan (c 1485) och den stora muralmålningen Nattvarden (Santa Maria delle Grazie, Milano, c 1495-98). Däremot sluförde han aldrig det planerade ryttarmonumentet i brons av Francesco Sforza, Lodovicos far, som skulle ha överträffat läromästaren Verrochios Colleonistaty i Venedig och blivit det största i sitt slag i historien. Leonardos uppåt åtta meter höga lermodell av ryttarstatyn, som för en tid fanns att bese utanför hertigpalatset, förstördes i samband med den franska invasionen 1499. Monumentets tänkta utformning låter sig dock anas bland annat genom den skiss som Leonardo senare lät utföra för ett annat ofullbordat ryttarmonument, tillägnat kondottiljären Trivulzio (c 1510). Leonardo första Milanovistelse varade fram till 1499, då fransmännens intåg och Lodovico Sforzas död fick honom att bryta upp. Senare återfinner vi honom som miltäringenjör hos Cesare Borgia, påvesonen som under 1500-talets första år för Kyrkostatens räkning lade under sig en rad städer i centrala Italian.

Leonardo da Vinci: Head of a Warrior ('The Red Head'), 1504-5, Museum of Fine Arts, Budapest (Web Gallery of Art)
Anghiari-slaget (detalj)

1502-6: 1502 återkallades Leonardo till Florens med uppdrag att utföra en stor muralmålning för Stora rådets nya sammanträdessal i Palazzo Vecchio, samt att leda ett ambitiöst projekt för att ändra floden Arnos lopp i syfte att torrlägga Pisa, Florens upproriska granne i väster. Motivet för muralmålningen, som skulle mäta 8 x 20 meter, var slaget vid Anghiari 1433 då ett florentinskt kvalleriförband besegrat milanesarna. Leonardos fresk skulle utgöra en pendang till Michelangelos Slaget vid Cascina som denne påbörjade kort därefter. Under en kort tid arbetade med andra ord dessa båda konsthistoriska giganter sid vid sida i en sal i det palats där också en annan av renässansens mer framträdande personligheter, Niccolò Machiavelli, hade sin arbetsplats. Rivaliteten mellan de två konstnärerna var bitter och har gett upphov till en rad anekdoter av varierande trovärdighetsgrad. Leonardo fullbordade visserligen aldrig sin fresk, men hann göra en fullskalig förberedande teckning (cartone eller "kartong") innan han på nytt lämnade Florens. Kartongen till Anghiarislaget, som fanns att bese i Florens under åtminstone ett sekel, kom att beundras och kopieras av besökande konstnärer, däribland barockmästaren Peter Paul Rubens (nedan). Till denna Leonardos andra Florensperiod hör även hans berömda porträtt av Mona Lisa (c 1503-05).

Peter Paul Rubens: Teckning efter Leonardos kartong till Anghiarislaget, c 1605, Louvren, Paris


Anatomi-teckning

1506-19: Den fjärde och sista perioden inleddes då Leonardo på den franske kungens, Frans I, anmodan återvände till Milano. Efter en kortare tids vistelse i Rom, begav han sig 1517 till Frankrike där han två år senare avled i slottet Cloux, som han mottagit i gåva av Frans I. Under denna sena period av sitt liv tycks Leonardo framför allt ha ägnat sig åt sina vetenskapliga intressen och endast inte mindre grad åt de konstnärliga.

 

2. Leonardo konstnären

Giorgio Vasari, Leonardos förste levnadstecknare, hjälper oss att identifiera några av de drag som utmärker Leonardos konstnärskap: hans ovilja att avsluta det han påbörjade, hans virtuositet och hans iakttagelseförmåga.

Han kunde ha blivit vetenskapsman om han inte varit så mångsidig ...

Giorgio Vasari

Påfallande många av Leonardos Leonardos konstnärliga projekt är ofullbordade och de är i många fall att betrakta som studier snarare än som verk. Leonardo var ständigt ifärd med att utforska nya områden och nya konstnärliga, vetenskapliga och konstruktionstekniska möjligheter, men han förefaller ha fäst mindre vikt vid sina projekts fullbordan. Hans konstnärliga och vetenskapliga produktion saknar därför ofta de tydliga avgränsningar och den slutfinish som man traditionellt förväntar sig finna hos färdiga konstverk. Han efterlämnade många ofullbordade målningar (bl a Konungarnas tillbedjan), påbörjade många ambitiösa projekt (t ex ryttarsstatyn till Francesco Sforzas ära och Anghiarislaget) men slutförde få av dessa. Hans experimentlusta lockade honom att använda obeprövade material och metoder, som i vissa fall (t ex Nattvarden där han experimenterade med olja på freskomålning) senare visat sig inte vara hållbara. Detta att i månader kunna ägna sig åt att tänka ut och planlägga projekt och sedan inte bekymra sig om deras praktiska utförande, tycks ha varit ett personlighetsdrag hos honom. Vasari menar att detta skulle berott på Leonardos insikt att många av hans idéer och föreställningar var så fulländade att de inte lät sig översättas till visuell form.

Samtidigt kan man inte komma ifrån att Leonardo besatt en teknisk virtuositet som få konstnärer vare sig före eller efter honom kommit i närheten av. Allting tycks ha varit lätt för honom. Sedan synintrycket översatts till en konstnärlig bild i hans inre lydde pennan och penseln hans tanke till synes motståndslös. Det fanns hos honom, skriver Vasari, en sublim överensstämmelse mellan konstnärligt uttryck, intellekt och minne. I sin tekniska briljans kan Leonardo sägas förkroppsliga den konstfulla naturlighet eller naturliga konstfullhet, som Baldassar Castiglione vid denna tid beskrev med det nymyntade begreppet sprezzatura. Eller som Vasari uttryker det: "där fanns en mer än gränslös grace i allt Leonardo företog sig" (era la grazia piú che infinita in qualunque sua azzione)".

Överhuvudtaget kan sägas att de tendenser vi tidigare kunnat iaktta hos Giotto och Masaccio - rumslig djupverkan, kropparnas volym, den känslomässiga intensiteten och den narrativa sekvensen - i Leonardos måleri kommit att drivas ett, eller kanske rent av flera, steg längre.


Sfumato - bakgrunden till Leonardos Mona Lisa

Till Leonardos mer betydelsefulla konstnärliga innovationer hörde hans atmosfäriska perspektiv. Studiet av optiska och atmosfäriska fenomen som skuggor, rök och vattenångor hade lett honom till slutsatsen att luften inte är ett genomskinligt medium, utan rymmer ett ljus- och skuggspel som ger upphov till skiftande dagrar och olika typer av brytningseffekter. Eftersom atmosfäriska fenomen som fukt och damm reflekterar mer av det ljus som når avlägsna föremål än närbelägna, kommer inte sällan de förstnämnda att för det iakttagande ögat framträda beslöjat som i ett dis med diffusa färger och endast vagt antydda konturer. Denna teknik, som Leonardo bland annat tillämpar i sitt porträtt av Mona Lisa, har kommit att gå under benämningen sfumato, (italienska för "rökig").


Mona Lisas hår

I Leonardos måleri sker modelleringen av kropparna i regel mer genom ljus- och skuggeffekter än genom konturteckning. Som ett resultat av denna teknik tenderar gränsen och kontrasten mellan figur och bakgrund att mjukas upp och vissa fall näst intill upplösas. Porträttet av Mona Lisa kan även i detta sammanhang få tjäna som illustrerande exempel. Mona Lisas utslagna hår, som faller ned över axlarna, övergår här successivt och till synes oförmärkt i den mörka fonden. Samtidigt som tekniken tillåter konstnären att uppnå en realistisk illusion av rumsligt djup, möjliggör den en ny typ av kompositionell enhetsverkan grundad på penselrörelsens rytm över dukens plana yta. Effekten blir att motivet i förgrunden tycks framträda ur bakgrundens töcken och komma emot betraktaren, istället för att upplevas som "ditplacerat" av konstnären för att fylla upp dukens vita tomhet.


Nattvarden - detalj

En annan aspekt av Leonardos konstnärsskap värd att framhåll är hans psykologiska iakttagelseförmåga och blick för det expressivt väsentliga. I Nattvarden, som avbildar ögonblicket då Jesu lärljugar mottar budet om att en av dem inom kort ska komma att förråda sin mästare, ger denna förmåga till känslomässig gestaltning sig till känna i de dramatiska och starkt individualiserade gester med vilka lärljungarna uttrycker sin bestörtning. Leonardo illustrerar här på ett nästan övertydligt sätt Albertis teori om empatins roll i konsten. Som vi påminner oss framhöll författaren till Della pittura att konstverket bör vara uppbyggt kring en berättelse (istoria) som innehåller ett antal figurer vars "blottlagda själar" är så uttrycksfulla att de förmår sätta betraktarens egen själ i rörelse. Konstnären kan enligt Alberti uppnå denna effekt genom att låta de avbildades inre sinnestillstånd avspeglas i deras ansiktsuttryck, kroppshållningar och gester. Men här finns också en viktig skillnad. Medan Alberti redogör för hur olika känslor tar sig olika fysiska uttryck, visar Leonardo i Nattvarden hur en och samma känsla kan ge upphov till olika gester beroende på de berörda individernas personligheter.

I likhet med sin stora rival Michelangelo, gestaltade Leonardo med förkärlek intensiva och dramatiskt laddade ögonblick. Människokroppen framställs hos honom i regel inte i vila, utan i rörelse och anspänning, fångad i övergången mellan två tillstånd. Resultatet blir en konst, vibrerande av liv och vitalitet, som utstrålar en nervös, men ändå alltid koncentrerad, kraftfull och tyglad energi. I detta avseende skiljer Leonardos motivkrets sig markant från den tidiga renässansmåleriet, med dess relativt lugna, slutna och statiska framställningskonst, och från den samtide Rafaels harmoniskt balanserade och avrundade motiv. Men här skulle ändå en parallell till Rafael kunna dras. I dennes Skolan i Athen (1509-10) ses som bekant Aristoteles och Platon promenerande och diskuterande i en antikinspirerad pelarhall. De två filosoferna utgör målningens stabila mittpunkt och är intimt förbundna med det perspektivistiskt framställda rummets flyktpunkt. Samtidigt tycks de två filosofiska giganternas diskussion utgöra källan från vilken den febrila aktivitet som omger dem emanerar.

Leonardo da Vinci: The Last Supper, Convent of Santa Maria delle Grazie (Refectory), Milan, 1498
Leonardo: Nattvarden

Raffaello Sanzio (1483-1520) Scuola di Atene
Rafael: Skolan i Athen

Rafaels kompositionella grepp i Skolan i Athen påminner mycket om det som Leonardo tidigare tillämpat i Nattvarden. Här intar Kristusgestalten, som konventionen bjöd, motivets mitt och denne står, liksom Aristoteles och Platon hos Rafael, i förbindelse med centralperspektivets blickpunkt. Runt bordet ses lärljungarna sitta i grupper om tre, symmetriskt fördelade på ömse sidor om Jesus, och förbundna med denne såväl kompositionstekniskt som känslomässigt genom sina gester. Liksom i Skolan i Athen är det i Nattvarden centralgestaltens ord - Jesu förkunnelse att en av de församlade snart kommer att förråda honom - som utlöser den feberaktiga rörelsen. Leonardos Judas, som avbildas i gruppen till vänster om Jesus, halvliggande över bordet i bortvänd ställning, stödd på armbågen, finner sin motsvarighet i Rafaels Diogenes som liggande hopsjunken i trappans mitt också ses stödja sig på armbågen. Judas och Diogenes - den kristna och den klassiska traditionens svarta får - uppträder här båda ensamma och isolerade från de övriga som antingen reagerar samfällt (Nattvarden) eller är inbegripna i kollektiv aktivitet (Skolan i Athen). Enligt denna läsning skulle således känslostormen som sveper kring bordet vid måltiden i Kanaan kunna ses som en parallell - och en möjlig inspirationskälla - till den febrila aktivitet som utspelar sig i Rafaels pelarhall. Oavsett om vi accepterar denna tolkning eller ej, utgör de två målningarna - Leonardos Nattvarden och Rafaels Skolan i Athen - exempel på den narrativa förtätning och kompositionella enhetsverkan som kännetecknar mycket av högrenässansens konst.

RAFFAELLO SANZIO, The School of Athens (detail): Diogenes.
Leonardo: Nattvarden (detalj). Judas IsakriotRAFFAELLO SANZIO, The School of Athens (detail): Diogenes.
Rafael: Skolan i Athen (detalj). Filosofen DiogenesRAFFAELLO SANZIO, The School of Athens (detail): Diogenes.

 

3. Leonardo vetenskapsmannen och uppfinnaren

Leonardo verkade inom ett otal olika kunskapsområden och nådde inom de flesta av dessa gränsen för sin tids vetande. Hans intressen omspände förutom måleriet även arkitekturen, ingenjörskonsten, astronomin, anatomin, zoologin, ornitologin, geografin, hydrauliken, geologin och paleontologin. Han intresserade sig bland annat för fossiler, vattnets rörelser, fåglarnas flykt, grishjärtats funktion, månens förmåga att reflektera solljuset och människokroppens proportionalitet. Hann ritade en idealstad, en helikopter och en fallskärm, som man tror skulle ha fungerat i praktiken. Vår främsta källa till detta titaniska kunskapssökande och uppfinnande är Leonardos egna anteckningsböcker.

Vid sin död efterlämnade Leonardo 130 olika anteckningsböcker som tillsammans omfattar flera tusen sidor med text och teckningar. Dessa förblev länge opublicerade och låg undangömda i svåråtkomliga privatsamlingar. 1651 publicerades Leonardos traktat om målarkonsten, Trattato della pittura. 1826 trycktes Del moto e misura dell'acqua i en samlingsvolym om vattnets natur och rörelse. Men det dröjde fram till 1800-talets andra hälft innan anteckningsböckerna började göras allmänt tillgängliga. Så sent som 1956 fann man i Nationalbiblioteket i Madrid nya okända anteckningsböcker i Leonardos hand.


Leonardo: Kulspruta

Till viss del kan Leonardo betraktas som renässansens motsvarighet till antikens Arkimedes. Han var, liksom denne, inte någon systematisk vetenskapsman, utan en uppfinnare och teknisk innovatör, som efterlämnade otaliga ritningar på maskiner och apparater, somliga praktiskt användbara och andra fantastiska och andra .

Även om Leonardo hämtade viss inspiration från antikens konstnärer, tänkare och vetenskapsmän, förhöll han sig samtidigt starkt kritisk till deras syn på naturfenomenen, som han fann vara alltför abstrakt och approximativ. "Betänk nu, käre läsare," skriver han i anteckningsböckerna

hur mycket tillit som kan fästas vid antikens män, som försökte definiera vari Själen och Livet består - vilket inte går att bevisa - samtidigt som de förblev ovetande eller missförstod de ting som erfarenheten vid alla tidpunkter kan påvisa eller ge oss säker kunskap om.

Leonardos egen ledstjärna var således erfarenheten, "all visshets moder". Denna ägde för honom större tyngd än alla de etablerade auktoriteterna sammantagna, och trots att han saknade formell utbildning, och beskrev sig själv som en obildad man, uomo senza lettere, menade Leonardo att hans idéer ägde giltighet, eftersom de var grundade på erfarenheten:

Många är de som anser sig ha rätten att kritisera mig för att min bevisföring står i strid med vissa auktoriteter, som de med sina oerfarna omdömen vördar, men de inser inte att mina arbeten är frukten av en enkel och rättfram erfarenhet som är den sanna läromästaren.

Leonardo da Vinci om erfarenheten Leonardo da Vinci om erfarenheten


Leonardo: Foster

Enligt Leonardo är erfarenheten ofelbar och kan aldrig ta miste. Då vi gör felslut och missförstår sakförhållandena beror detta på bristande omdömesförmåga. Denna kraftfulla betoning av den sinnliga erfarenheten som vetenskapens grundval, gör att Leonardo stundtals framstår som sin tids mest radikale empiriker: "All vår kunskap har sitt ursprung i våra iakttagelser", skriver han. Av denna anledning utförde han, i likhet med en rad andra renässankonstnärer, däribland Pisanello och Michelangelo, dissektioner av djurkadaver och människolik som ett led i sina anatomistudier.

Men empirin kombineras hos Leonardo med ett mer rationalistiskt, förnuftscentrerat och spekulativt förhållningssätt. Ibland talar han som en sann rationalist och förespråkar ett deduktivt tillvägagångssätt: "Erfarenheten … utgår alltid från korrekt fastställda grundprinciper, och framskrider steg för steg till slutet; vilket kan iakttas inom matematikens elementa …" Leonardos kunskapskällor är med andra ord dels det iakttagande ögat, "själens spegel", med vars hjälp vi på det bästa och mest fullödiga sätt kan uppskatta "naturens oändliga skapelser"; dels matematiken vars sanningar är så övertygande att de tystar all tvivel och all diskussion för gott. Hur ska vi förstå denna dubbla kunskapssyn?

Om vi hyser tvivel om de ting som passerar genom våra sinnen, hur mycket mer bör vi då inte ifrågasätta alla de ting som dessa sinnen uppreser sig mot, som till exempel Guds och själens natur och liknande, angående vilka det råder ändlösa dispyter och kontroverser...

Leonardo da Vinci

Leonardo tycks mena att naturen bygger på matematiska principer som antingen kan uppfattas med sinnena ("erfarenheten") eller genom förnuftet, antingen förmedlat eller direkt. Medan den kunskapssökande vetenskapsmannen går från den sinnliga erfarenheten in mot de matematiskt grundade principerna, arbetar konstnären och konstruktören i motsatt riktning, från de matematiska satserna och geometriska formerna ut mot det sinnliga uttrycket och den materiella formen. Uppfattad på detta sätt skulle Leonardos konstnärliga och vetenskapliga verksamhet utgör två sidor av ett och samma mynt. Målet för denna dubbla strävan, frestas man att anta, var att göra sig delaktig i naturens skapande princip, en roll som medeltidens lärda reserverat för Gud.

Sammanfattningsvis kan sägas att konsten för Leonardo inte bara hade en estetisk sida, utan att den också, och kanske framför allt, utgjorde ett vetenskapligt och filosofiskt forskningsredskap. Leonardos konstnärliga blick utgår inte från ett subjektivt temperament utan från ett objektivt, vetenskapligt perspektiv, ur vilket den konstnärliga experimentlustan hämtar näring och de dramatiserande formerna, effekterna och accentueringarna växer fram. I sitt berömda självporträtt riktar konstnären denna utforskande blick mot sig själv. Vad är det han ser? En åldrad man med grova drag och djupa, bekymrade rynkor, linjerna kring munnen är spända och blicken, som vi bara vagt kan ana under de buskiga ögonbrynen, intensiv. Porträttet rymmer ingen försköning eller idealisering, det är rent konstaterande, en studie i väsentlighet.

Titanernas kamp - Michelangelo

© 2002 Mikael Hörnqvist
Sidan 22 av 29