Renässansen - mellan medeltid och modernitetRenässansen: Startsida
Mikael Hörnqvist: Den florentinska renässansen

3. Den florentinska renässansen: Innehåll
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
Santi di Tito: Niccolò Machiavelli, oljemålning, Palazzo Vecchio, Florens
Niccolò Machiavelli (1469-1527)

 

Machiavellis brev om Savonarola från 1498 Machiavelli's letter on Savonarola

 

Machiavelli och Savonarola Machiavelli och Savonarola

 

Machiavelli och Cesare Borgia Machiavelli och Cesare Borgia

 

Om hur den nya milisen introducerades i Florens 1506 Mikael Hörnqvist on the introduction of the new militia in Florence in 1506

 

Anders Ehnmark om Machiavellis liv efter avskedandet 1512 Anders Ehnmark om Machiavellis liv efter avskedandet 1512

 

Machiavellis brev till Francesco Vettori 10 december 1513 Machiavelli's letter to Francesco Vettori of 10 December 1513

 

Machiavelli om 1494
Redan i sin tidiga verskrönika på terza rime, Decennale Primo (1504), uppehåller Machiavelli sig vid den franska invasionen 1494 och dess återverkningar på de politiska förhallandena i Italien. Machiavelli tycks här uppfatta Karl VIII:s intåg som den främsta orsaken till det lidande och den nöd som Italien tvingats utstå under den tioårsperiod (1494-1504) som krönikan behandlar.

 

 

Vägbeskrivning till Machiavellis villa i San Casciano Machiavelli och Cesare Borgia

 

Ipertesto commentato della Mandragola di Niccolò machiavelli Niccolò Machiavellis komedi La mandragola i italienskt orginal.
- Niccolò Machiavelli: La mandragola

 

Niccolò Machiavellis grav, Santa Croce, Florens

 

Niccolò Machiavelli - den kontroversielle statssekreteraren 24 3.25. Machiavellis Fursten

Niccolò Machiavelli är en av idéhistoriens mest kontroversiella författare. Florentinarens stridbarhet beror dels på hans tänkande som många uppfattar som provocerande eller frånstötande, men andra ser som insiktsfullt och klarsynt, dels på de enorma tolkningsproblem som hans verk gett upphov till.

Machiavelli har tolkats ömsom som realist och uttalad anti-utopist, ömsom som idealist eller utopist. Det finns de som menar att han var fursteideolog och de som ser honom som hängiven republikan. Hans metod har ibland beskrivits som induktiv, ibland som deduktiv. Han har uppfattats som den förste moderne ateisten, men också som en fromt troende, om än något egensinnig, kristen. En del har i honom velat se en sträng moralist, medan andra menar att han inte har någon moral alls. Man har tillskrivit honom ett politiskt system, men också gjort gällande att hans tänkande är helt osystematiskt och fyllt av motsägelser, ja, att han helt enkelt saknar principer. Han har varit en inspirationskälla för Benito Mussolini, den italienska fascimens fader, men också för Antonio Gramsci, grundaren av det italienska kommunistpartiet. Moderna liberaler som Sir Isaiah Berlin och Quentin Skinner räknar honom till en av de sina. Various comments on Machiavelli

Att reda ut denna härva av motstridiga tolkningar låter sig givetvis inte göras inom det begränsade utrymme som här bjuds. Vi kommer därför att koncentrera oss på att försöka identifiera några av de principiella utgångspunkter som ligger till grund för Machiavellis politiska tänkande. I denna nod behandlas Machiavellis biografi, medan hans två huvudverk, Fursten och Discorsi (eller Liviuskommentaren) kommer att diskuteras i nod 25 och 26.

Det lilla vi vet om Machiavellis uppväxt och ungdomstid grundar sig på hans rättslärde fars bevarade dagbok. Ur den kan vi bland annat utläsa att sonen tidigt sattes i skola, där han bland annat fick lära sig aritmetik och latin, och att fadern var humanistiskt intresserad, bland annat återfanns Aristoteles Nichomachiska etiken, Ciceros Om plikten och Livius romerska historia i familjebiblioteket.

Detta har ... i vår tid hänt fra Girolamo Savonarola, som med sina nyordningar bringades på fal, så snart människorna slutade tro på honom. Han hade ingen möjlighet att hålla dem som hade trott kvar i tron och inte heller någon möjlighet att få de klentrogna att tro.

Niccolò Machiavelli, Fursten 6

Machiavellis uppdykande på den historiska scenen lät vänta på sig till våren 1498. Från denna tid härstammar det äldsta av honom bevarade brevet. Det är ställt till Riccardo Becchi, den florentinske Romambassadören, och innehåller en rapport om Girolamo Savonarolas senaste predikningar. Den vid det här laget 29-årige Machiavelli framträder i brevet som en perceptiv och illusionsfri iakttagare, väl förtrogen med Florens inrikespolitiska förhållande, och han tar här öppet avstånd från vad betecknar som dominikanerns "kolorerade lögner" och manikeistiska synsätt. Brevet föregriper Machiavellis diskussion i kapitel 6 av Fursten där han behandlar Savonarola som den potientielle grundaren av en ny stat i Florens. Att dominakern misslyckades tillskriver han här det faktum att han var en "obeväpnad profet", som saknade den väpnade uppbackning som fordrats för att "hålla dem som hade trott kvar i tron" ... sedan de "slutat tro på honom".

Om Machiavelli och Savonarola Machiavelli och Savonarola

Några veckor senare arresterades Savonarola och dömdes till döden. Efter dödsdomens verkställan rensades hans anhängare, i piagnoni, ut ur stadens styrande och administrativa organ, och i samband med denna utrensing, valdes Machiavelli till statsekreterare (segretario della Repubblica) och chef för Andra kansliet (seconda cancelleria), som svarade för stadens inrikesstyrelse. Han erhöll också posten som sekreterare för De tios råd (i Dieci), som i kristid hade till uppgift att sköta Florens utrikespolitiska relationer. Machiavelli tillträdde sina befattningar vid en tidpunkt då Florens önskade bryta den utrikespolitiska isolering som uppstått till följd av den Savonarola-inspirerade regimens franskvänliga politik.

Med Machiavellis administrativa ämbeten, vars ansvarsområden aldrig var särskilt väl definierade, följde också en lång rad diplomatiska uppdrag, som skulle ge honom tillfällen att på nära håll iaktta och analysera det storpolitiska spel som för lång tid framöver skulle komma att avgöra Italiens öden. Dessa uppdrag förde honom under de fjorton år han tjänade republiken bl a till Frankrike (fyra gånger), Tyskland, Rom, Milano och till en rad städer i Florens mer omedelbara närhet. Han stiftade personligen bekantskap med Ludvig XII av Frankrike, Cesare Borgia och kejsar Maximilian av Habsburg. Det är av allt att döma dessa erfarenheter Machiavelli åberopar, då han i dedikationen av Fursten (1513), ställd till Lorenzo de' Medici den yngre, talar om sin "långa erfarenhet av moderna ting", och då han i det berömda brevet till Francesco Vettori (10.12.1513) hävdar att han ägnat femton år åt att "studera statskonsten (l'arte dello stato)".


L. Bartolini: Niccolò Machiavelli (1846), utanför Uffizierna, Florens

Högst på den politiska dagordning under dessa dramatiska år stod konsolideringen av den florentinska territorialstaten. Pisa hade i samband med den franska invasionen 1494 frigjort sig från den florentinska överhögheten, i Pistoia rasade inbördesstrider mellan Panciatichi- och Cancellieri-klanerna, och under hösten 1502 gjorde Arezzo och en rad mindre städer i den ostligt belägna Valdichiana-regionen uppror. Machiavelli, som besökte Arezzo kort efter att resningen i staden slagits ned med hjälp av franska trupper, misstänkte att revoltens verkliga anstiftare var påven Alexander VI och dennes ärelystne son, Cesare Borgia, som enligt den florentinske sekreterarens uppfattning strävade efter att göra sig till Toskanas härskare.

Senare under hösten 1502 skickades Machiavelli som diplomatiskt sändebud till Cesare Borgia som slagit läger med sin armé utanför Imola på andra sidan Apenninerna. Under de dryga tre månader som Machiavelli vistades vid Borgias hov i Imola, Cesena och Sinigaglia stiftade han även bekantskap med Leonardo da Vinci som vid denna tid tjänstgjorde som militäringenjör hos hertigen. Av Machiavellis diplomatiska rapporter och senare skrifter förstår vi att Cesare Borgia måste ha gjort ett djupt intryck på honom. I den unge hertigen tyckte han sig se en härskargestalt som i allt väsentligt utgjorde de tvehågsna, försiktiga och notoriskt handlingsförlamade florentinarnas motsats. Till skillnad från dem var Cesare Borgia djärv och företagsam. Med list och stor, men kalkylerad och alltid väl avvägd, grymhet var han vid denna tid på god väg att återerövra Kyrkostatens besittningar och skapa sig ett eget furstendöme i centrala Italien. Senare i Fursten skulle Machiavelli komma att framhålla Cesare Borgia och hans metoder som det exempel som varje ny furste bör följa:

När jag ... skärskådar hertigens alla handlingar vet jag inte vad jag skulle klandra honom för, tvärtom anser jag att man, som jag här har gjort, kan föreslå honom som förebild för alla dem som har kommit till makten på grund av tur eller med hjälp av andras vapen. (Fursten, kap. 7)

Om Machiavelli och Cesare Borgia Machiavelli och Cesare Borgia

Cesare Borgias meteorlika politiska bana skulle dock snart vända nedåt och i och med hans far, påven Alexander VI, avled i augusti 1503 var hertigens öde beseglat. Trots att Cesare Borgia nu var ut ur bilden, kvarstod de flesta av Florens utrikespolitiska problem. Framför allt fortsatte Pisas envisa kamp för ett bevarat oberoende att utgöra en nagel i florentinarnas ögon. Efter ytterligare ett misslyckat försök av den inhyrda florentinska legoarmén att inta grannstaden, började de styrande, och däribland gonfalonieren Piero Soderini, att lyssna till Machiavellis idéer om en återgång till senmedeltidens militärsystem baserat på inhemska trupper. På Machiavellis initiativ inrättades 1506 en stående bondehär i Florens, bestående av soldater rekryterade från den kringliggande landsbygden. I egenskap av sekreterare för De nios råd, den myndighet som hade till uppgift att övervaka styrkan, var Machiavelli intensivt engagerad i projektet. Han åkte runt i bergstrakterna öster om Florens och inspekterade rekryter, ansvarade för provianteringen och tillbringade långa perioder i fält. Sin politiska karriärs kanske största ögonblick upplevde han i samband med återerövringen av Pisa 1509.

Om hur den nya milisen introducerades i Florens 1506 Mikael Hörnqvist on the introduction of the new militia in Florence in 1506

Men den respit som denna framgång skänkte var blott tillfällig. Den florentinska republikens dagar var räknade. Medicéerna, som aldrig gett upp hoppet om att en dag kunna återvända till Florens, lyckades till slut utverka spanskt och påvligt stöd för ett militärt angrepp på staden. I september 1512 fick Machiavellis bondehär se sig gruvligt slagen av den påvliga armén vid Prato och vägen in till Florens låg nu öppen. Sedan gonfalonieren Piero Soderini tagit till flykten, kunde medicéerna, anförda av Giuliano de' Medici, Lorenzo il Magnificos andre son, tåga in i staden och återkräva sina forna privilegier.

För Machiavellis vidkommande innebar Medicifamiljens återkomst slutet på ämbetsmannakarriären. Han blev inom kort avsatt från posten som sekreterare för Andra kansliet och befriad från samtliga sina offentliga uppdrag. Varför han avskedades är och torde förblir oklart. Uppenbart är dock att den kontroversielle sekreteraren under sina år i maktens omedelbara närhet kommit att skaffa sig många mäktiga fiender inom Florens ledande skikt. I november samma år portförbjöds han under förödmjukande former från Palatset och gjordes till föremål för en utredning rörande misstankar om förskingring av offentliga medel. Senare under vintern fängslades han anklagad för delaktighet i en sammansvärjning mot medicéerna.

Machiavelli riskerade nu dödsstraff och han utsattes under fängelsevistelsen för tortyr enligt den fruktade strappado-metoden. Denna innebar att fången hissades upp till hög höjd och hölls hängande där i bakbundna händer, med kroppen fritt svävande i nästan horisontell ställning, och med allt tryck vilade på de bakåtvridna axlarna. Efter att ha tillbringat en tid i denna plågsamma position, släpptes offret ned och fick falla fritt mot marken till dess att repet tog emot och hejdade fallet med ett häftigt ryck. Fyra omgångar av denna omilda behandling, som i regel resulterade i att den torterades axlar slets ur led, ansågs vara mer än vad de flesta tålde. Efter frigivningen skryter Machiavelli med att ha uthärdat sex sådana släpp.

Machiavelli frigavs i mars 1513 som ett led i den allmänna amnesti som utfärdades i samband med kardinal Giulio de' Medicis val till påve (Leo X). Hans medverkan i den sk Boscoli-sammansvärjningen har aldrig kunnat beläggas. Hur fängelsevistelsen påverkade honom som person och författare är en omstridd fråga, och torde så förbli. Sebastian de Grazia on Machiavelli's experience of torture

Av allt att döma påbörjade Machiavelli Fursten, historiens mest berömda traktat om furstemakten, under sin förvisning till lantgodset i Sant'Andrea in Percussina strax söder om Florens sommaren 1513. Anders Ehnmark om Machiavellis liv efter avskedandet 1512


Epitaf på Machiavellis grav

Trots enträgna försök att vinna de nya makthavarnas förtroende - vilket både dedikationen av Fursten och de många breven till Francesco Vettori vittnar om - var nu Machiavellis politiska och diplomatiska gärning i princip till ända. Han kom visserligen mot slutet av sitt liv att erhålla några mindre uppdrag av officiell och halvofficiell karaktär, men hans verksamhet skulle fortsättningsvis i huvudsak domineras av hans politiska, historiska och skönlitterära författarskap.

Förutom de två politisk traktat som ligger till grund för hans berömmelse - Fursten (1513) och den långa Liviuskommentaren, Discorsi sopra la prima deca di Tito Livio ("Diskurser om de tio första böckerna av Titus Livius", c 1514-18) - skrev Machiavelli även ett omfattande historieverk, Istorie fiorentine (1520-25), en traktat om krigskonsten, Arte della guerra (1521), ett mindre antal dikter och noveller, samt två komedier, La mandragola ("Alruna", 1520) och Clizia (1525), varav den förstnämnda ofta brukar betecknas som den italienska renässansens främsta.

Machiavellis Fursten

© 2002 Mikael Hörnqvist
Sidan 24 av 29