Renässansen - mellan medeltid och modernitetRenässansen: Startsida
Mikael Hörnqvist: Den florentinska renässansen

3. Den florentinska renässansen: Innehåll
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
Manuscriptsida med Machiavellis handskrivna orginaltext till Fursten

 

 

Copyright © 1916 The Macmillan Company. Machiavelli's Fursten i engelsk översättning av W.K. Marriott från 1916
- Niccolò Machiavelli:
The Prince

 

Clifford Orwin om Machiavellis syn på kriget Clifford Orwin on Machiavelli and war

 

 

 

Machiavellis Fursten 25 3.26. Machiavellis Discorsi

Machiavelli omnämner Fursten för första gången i det berömda brevet till Francesco Vettori den 10 december 1513:

Jag har klottrat ned vad jag lärt mig genom att konversera [med antikens författare] och sammanställt en kort studie, De principatibus, ["Om furstendömet"], i vilken jag fördjupar mig så långt jag kan i de idéer som rör detta ämne, och diskuterar olika definitioner av furstendömet, dess underavdelningar, hur de förvärvas, hur de upprätthålls och hur de går förlorade ... Den borde tilltala en furste, särskilt en ny furste; och av denna anledning vill jag dedikera den till hans Höghet, Giuliano [de' Medici].

Av brevet framgår således att Machiavelli ursprungligen ämnade ge sitt verk en latinsk titel, De principatibus ("Om furstendömet"), och att han vid denna tidpunkt hade för avsikt att tillägna det Giuliano de' Medici, påven Leo X:s bror och den familjemedlem som vid tillfället övervakade medicéernas intressen i Florens. Däremot ger brevet oss ingen fingervisning om hur manuskriptet Machiavelli skickade till Vettori såg ut, och vi kan därför inte avgöra i vilken utsträckning det motsvarade verket som vi idag känner det. De två bevarade exemplaren av Fursten i Machiavellis egen hand härrör förmodligen från 1515, och föregås båda av dedikationsbrevet till Lorenzo de' Medici den yngre, Giulians brorson.

Hurvida Vettori verkligen gjorde Machiavelli till viljes och presenterade manuskriptet för Giuliano är osäkert. Av denna anledning kan vi heller inte vet något om medicéernas eventuella reaktion på Machiavellis text. Det enda vi i detta sammanhang med säkerhet kan säga är att Machiavellis förhoppningar om att vinna anställning som medicéernas politiske rådgivare inte infriades, och att han drygt ett år senare skulle göra ett nytt fruktlöst försök att tilldra sig denna mäktiga familjs intresse.

Fursten kom med andra ord inte att utöva något omedelbart inflytande i Machiavellis egen samtid. Fram till författarens död 1527 cirkulerade verket endast i manuskriptform, och omnämns sällan utanför den florentinska miljön. Det är först i och med Giuntis posthuma publicering 1532 som det blir möjligt att tala om Furstens påverkan på Europas intellektuella kultur. Verket översattes inom kort till bland annat engelska, franska och spanska, och trots att det uppfördes på katolska kyrkans Index över förbjudna böcker, fortsatte det att hitta läsare såväl i det protestantiska som det katolska Europa. Under 1500-talets lopp började Fursten erhålla statusen som något av en underjordisk kanonisk text, en mytomspunnen genomlysning av maktens anatomi, som lästes av de flesta, men i tysthet och utan att någon öppet medgav sig ha tagit intryck eller låtit sig påverkas den.

Om Machiavellis ovilja att publicera
Fursten
Machiavelli och Savonarola

I det följande ska vi lyfta fram några allmänna principer som kan sägas ligga till grund för den teori och de strategiska råd som Machiavelli presenterar i Fursten.

1

4 Religionen
2 Etiken 5 Republiken
3    

1. Politiken

Liksom Platons filosofi växer fram ur ett avståndstagande från den icke-reflekterande och konventionsbundna livshållningen, kan Machiavellis politiska tänkande sägas ta sin utgångspunkt i det icke-politiska. I kapitel 11 av Fursten diskuterar Machiavelli en statstyp som han benämner "de kyrkliga furstendömena" (principati ecclesiastici), en term med vilken han här främst åsyftar Påvedömet och Kyrkostaten. Dessa stater, menar han, upprätthålls genom "urgamla, fast rotade kyrkliga förordningar" som är så mäktiga att de håller kvar fursten vid makten oavsett vad denne gör eller företar sig.

De är de enda furstar som innehar riken och inte försvarar dem, som har undersåtar och inte regerar över dem. Rikena tas inte ifrån dessa furstar, därför att de är oförsvarade, undersåtarna bryr sig inte om, att de inte har någon regering och de varken kan eller vill befria sig från fursten. Alltså är det endast dessa furstendömen som är säkra och lyckliga. Men då de är underställda högre lagar, som det mänskliga förståndet inte fattar, underlåter jag att tala om dem. (F 11)

Detta kan ju ur ett traditionellt kyrkligt-påvligt perspektiv låta betryggande, men Machiavelli skyndar sig att peka på ytterligare en anledning till att man inte - åtminstone inte öppet och direkt - bör diskutera dessa gudomligt understödda furstendömen: "Ty då de har grundats och uppehålls av Gud skulle det vara inbilskt och djärvt att diskutera dem." Efter denna retoriska gest mot den kyrkliga censuren, övergår Machiavelli trots allt till att avhandla hur det kunnat komma sig att Kyrkostaten vuxit sig så stark och mäktig. Av denna diskussion framgår tydligt att Machiavelli i själva verket anser att Gud - åtminstone konkret sett - haft mycket lite med denna sak att göra. Kyrkostaten är helt enkelt ett furstendöme bland andra, underkastat samma politiska lagar och drivit av samma motiv, intressen och hänsynstaganden som andra, världsliga furstendömen och republiker.

Vad Machiavelli genom denna diskussion vill visa är att det inte finns några undantag från politikens principer och lagar, inget utanför eller ovanför politiken. Detta innebär också att det icke-politiska saknar hemvist här på jorden och att de som väljer att vända politiken ryggen ingenstans har att ta sin tillflykt. Vi befinner oss inom ett politiskt spelfält, vars fångar vi i någon mening är, och det är detta fälts principer, regler och lagar som Machiavelli intresserar sig för, försöker identifiera och formulera. Hur blir man framgångsrik i detta rävspel? Machiavellis svar på denna fråga har alltsedan renässansen fått politiker världen kring, oberoende av ideologiska schattreringar, att kasta sig över hans verk med glupande aptit. I synnerhet Fursten anses allmänt innehålla råd som - rätt uppfattade - ger nycklar som leder in till maktens allra hemligaste rum.


Manuskriptsida i Machiavellis hand

2. Etiken

Vilka är då Machiavellis framgångsrecept?

Först och främst gäller det att befria sig från föreställningen att världen styrs enligt en gudomlig eller naturgiven rättviseprincip. Föreställningen om naturrätten, som först formulerades av Cicero och som dominerat medeltidens politiska tänkande, lyser totalt med sin frånvaro hos Machiavelli. Han nämner den aldrig, diskuterar eller kritiserar den aldrig, utan förbigår med tystnad, som om den den helt enkelt inte fanns.

I Machiavellis värld finns ingen annan rättvisa eller politisk legitimitet än den som människan skapar åt sig.

Den utgångspunkt föranleder Machiavelli att ifrågasätta det traditionella dygdebegreppet. Enligt den klassiska traditionen, som utgår från Platon och Aristoteles, är dygden ett i grunden moraliskt begrepp. Att handla gott uppfattades här i allmänhet som både hedervärt och nyttigt, och om dessa två principer kom i konflikt med varandra rekommenderades man att välja det moraliskt hedervärda.

Om traditionens syn på det goda och det nyttiga, bonum och utileVar Machiavelli modern? 14. Bonum och utile

Den kontroversiella uppfattningen att det nyttiga bör ges företräde framför det hedervärda, skulle inte finna någon öppen förespråkare förrän Machiavelli tog sig an problemet.

I kapitel 15 av Fursten hävdar florentinaren att det visserligen är "lovvärt" av en furste att uppvisa de kvaliteter "som anses vara goda", men att denne, eftersom han inte kan räkna med att "besitta alla dessa kvaliteter, eller följa dem till fullo, då de mänskliga betingelserna inte tillåter detta", måste vara beredd att hänge sig åt lasten när omständigheterna så kräver. Drygt trehundra år före Nietzsche propagerar Machiavelli här för en radikal omvärdering av alla värden: "Och man bör inte oroa sig för att dra på sig den vanära som följer med de laster, utan vilka man svårligen kan bevara sin makt; för om man noga betänker allt, finner man att en del beteenden som tycks vara dygder, leder till undergång; och att en del andra som tycks vara laster, leder till säkerhet och välstånd".

För Machiavelli börjar politiken med insikten om att det folk i allmänhet uppfattar som hedervärt ofta är skadligt, och att det verkligt nyttiga av många betecknas som lastbart. Med ett välriktat Alexanderhugg skjuter han sedan ifrån sig de värdekonflikter som traditionellt omgett dessa båda begrepp, det hedervärda och det nyttiga, genom att hävda att vi alltid, och under alla omständigheter, bör välja det för oss nyttiga, hur ohederligt och hur syndigt det än må te sig i omvärldens ögon.


3. Kriget

Denna uppvärdering av nyttan och egenintresset får långtgående konsekvenser för synen på det politiska handlandet. Fursten, hävdar Machiavelli, bör i alla sammanhang välja den metod och det tillvägagångssätt som gagnar den egna saken. Detta aktualiseras bland annat i kapitel 16 av Fursten, där Machiavelli diskuterar frikostigheten och snålheten, och i anslutning därmed rovgirigheten och givmildheten. Efter en snårig diskussion som i sin definitionsiver och sina återkommande, om än indirekta, referenser till Aristoteles Etiken på ett ironiskt sätt tycks vilja efterlikna den traditionella och skolastiskt influerade furstespegelgenren, slår Machiavelli fast att det är bättre att vara snål än frikostig - om frikostigheten baserar sig på utsugning av de egna undersåtarna. En sådan frikostighet ger upphov till hat, skapar fiender och leder slutligen till undergång.

Genom att välja snålheten kan fursten undvika denna onda spiral och lägga grunden för en annan slags politik. "I vår tid har vi inte kunnat lägga märke till att några storverk uträttats utom av dem som ansetts snåla, de andra har gått under." Machiavelli ger tre exempel på samtida härskare som uträttat stordåd efter att först ha skaffat rykte om sig att vara snåla - Ludvig XII av Frankrike, Ferdinand V av Aragonien och påven Julius II. Tillsammans representerar dessa det tidiga 1500-talets tre mest expansiva stater, Frankrike, Spanien och Kyrkostaten.

Machiavelli's warlikeness is perhaps the chief thing that seems to separate him from his successors and from us.

- Clifford OrwinClifford Orwin on Machiavelli and war

Medan fursten bör vara snål och sparsmakad med den egna statens begränsade tillgångar och det han tar från sina egna, kan han - och bör han - uppträda på motsatt sätt med det han tar från andra. Erövringskrig möjliggör, enligt Machiavelli, en annan typ av frikostighet än den som grundar sig på rovgirig och självdestruktiv exploatering av inhemska resurser.

Och med det som inte tillhör dig eller dina undersåtar kan du vara slösande givmild, så som Cyrus, Caesar och Alexander, ty att slösa med det som tillhör andra förringar inte ditt anseende utan gör det större, och det är blott slöseriet med det som är ditt som skadar dig. (F 16)

Genom att vända sina vapen och den egna statens energier utåt, kan fursten bryta sig ur det förkvävande nollesummespelet. En erövrare av nya territorier som återvänder hem i triumf kan ge uttryck för en slösande givmildhet, som den defensive och ängsligt inåtblickande fursten inte kan tillåta sig.

Men eftersom Machiavelli - i likhet med de flesta i sin samtid - utgick från att den total summan av rikedomar och materiella tillgångar i världen är konstant, måste denna erövringspolitik med nödvändighet gå ut över någon annan. För att ge till de egna måste man ta från de andra. Om den egna staten ska växa, måste det ske på någon annans bekostnad. Alternativet skulle vara att upprätthålla status quo, men eftersom detta enligt Machiavelli är omöjligt, står valet mellan att växa eller att krympa. För en härskare som törstar efter framgång bör detta val vara enkelt. Med erövringar följer inte bara ökade rikedomar, utan också anseende, berömmelse och ära.


4. Religionen

Även furstens förhållande till religionen bör styras av egenintresset. För att nå framgång måste härskaren förstå att anpassa sin politik och sina metoder till stundens krav, omvärldens förväntningar och den egna styrkan.

[A] uno principe è necessario sapere bene usare la bestia e l'uomo ...

- Niccolò Machiavelli

Fursten bör, skriver Machiavelli, kunna att strida såväl med mänskliga som med djuriska medel. Medan den mänskliga - eller humana - maktutövningen grundar sig på lagen och en författningsenlig rättskipning, låter den djuriska strategin sig sammanfattas i två principer, lejonets och rävens, våldet och listen. Fursten bör således lägga sig till med lejonets natur för att kunna försvara sig mot vargar och med rävens för att skydda sig mot fällor. I kapitel 17 av Fursten beskriver Machiavelli hur våldet och grymheten väl använd kan bidra till att konsolidera och utvidga furstens makt. Listens roll inom politiken behandlas i kapitel 18, där Machiavelli även kommer in på religionens betydelse för furstens auktoritet.

För Machiavelli är religionen ett maktmedel bland andra. Det avgörande är inte om fursten är religiöst troende eller ej - även om det torde underlätta hans sak om inte är det - utan att han förmår uppträda som fromt troende i de situationer då ett sådant beteende bidrar till hans anseende eller på annat sätt stärker hans ställning.

Således bör en furste verka mild, trogen, mänsklig, uppriktig, gudfruktig och också kunna vara det, men han bör andligen vara beredd att, då han är nödgad till det, kunna ändra sig och visa de motsatta egenskaperna. (F 18)

För Machiavelli religionen således en mask som fursten bör kunna använda sig av i enlighet med studens krav. Ett exempel på en sådan rävaktig härskare, menar florentinaren, är Ferdinand av Aragonien, även kallad Ferdinand Katoliken, som för att "kunna genomföra större krig alltid använde sig av religionen" och som med "from grymhet plundrade och jagade ut marranerna [de till kristendomen konverterade judarna] ur sitt rike" (F 21).

Om Petrarcas ideal var en kristen själ i en antik kropp, skulle Machiavellis kunna sägas vara motsatsen - en antik själ i en kristen kropp, eller för att vara mer exakt, en antik själ och en antik kropp under kristen klädnad.


5. Republiken

Machiavelli var inte den förste politiske tänkaren att på metaforisk väg sätta furstemakten i relation till lejonet och räven. Även Cicero och Dante hade diskuterat politiken och makten i dessa termer. Men för dem var en makthavare som använde sig av lejonets och rävens egenskaper, våldet och listen, att betrakta som en tyrann.

[Detta stycke utgår tills vidare]

Machiavellis Discorsi

© 2002 Mikael Hörnqvist
Sidan 25 av 29