Renässansen - mellan medeltid och modernitetRenässansen: Startsida
Mikael Hörnqvist: Den florentinska renässansen

3. Den florentinska renässansen: Innehåll
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

Niccolò Machiavelli (1469-1527)

 

 

EmpireCivic humanism: Empire

 

 

Machiavellis Discorsi 26 3.11. Matteo Palmieris Vita civile

En av de stora gåtorna i mänsklighetens historia, skrev vid mitten av 1900-talet den tyske historikern Ernst Cassirer, är hur "en stor och ädel ande" som Machiavelli, kunde göra sig till förespråkare för "den mest praktfulla ondska". Den ondskan som Cassirer här talar om anspelar givetvis på Fursten, medan ädelheten hänför sig till florentinarens andra huvudtext, den stora Liviuskommentaren, Discorsi sopra la prima deca di Tito Livio ("Diskurser om de tio första böckerna av Titus Livius", c 1514-18). I det sistnämnda verket företräder Machiavelli ett klassiskt inspirerat medborgarideal samtidigt som han hyllar republiken och de traditionella republikanska värdena: friheten, det allmänna bästa, jämlikhet inför lagen, maktdelningen, rättvisan etc. Många är de uttolkare, som i likhet med Cassirer, ansett att de två texterna står i skarp motsättning till varandra, och många försök har också gjorts att hitta förklaringar till det märkliga faktum att samma författare kunnat skriva två så olikartade verk.

Enligt en populär teori skulle Machiavelli ha genomgått en personlig utveckling från tidpunkten för Fursten till det att han påbörjade Discorsi. Verken skulle med andra ord tilhöra två olika perioder i hans liv. En annan tolkning gör gällande att Machiavelli här verkar inom två olika genrer, furstespegeln i Fursten och den republikanska traktaten i Discorsi, och att skillnaderna mellan texterna står att tillskriva dessa båda genrers olikartade litterära konventioner. Man har också föreslagit att Fursten egentligen är tänkt att fungera som en satir, och att Machiavelli i själva verket inte alls menar det han säger i detta verk. Fursten har också tolkats som en republikansk strategi avsedd att bringa medicéerna på fall genom att ge dem försåtliga råd, som i stället för att skänka framgång, leder till undergång. Andra uttolkare hävdar istället att skillnaderna mellan de två verken är skenbara snarare än verkliga, och att hela frågeställningen bygger på missuppfattningar och felaktiga premisser. Various scholars on Machiavelli's Prince and the Discourses

Utan att ge oss in i denna lärda och mycket omfattande diskussion, ska vi här lyfta fram ett par huvudteman som sysselsätter Machiavelli i Discorsi samt peka på några paralleller mellan de idéer som där presenteras och den teori som kommer till uttryck i Fursten.

1

4 Religionen
2 Historiesyn 5 Republiken
3    

1. Minnet av antiken

Machiavelli hävdar i inledningen till Discorsi att den moderna människan hyser en felaktig uppfattning om antikens storhet, och att detta delvis - men bara delvis - beror på att betydande delar av den antika litteraturskatten gått förlorade:

I min önskan att befria människorna från denna villfarelse, har jag bedömt det vara nödvändigt att skriva en kommentar om alla dessa böcker av Titus Livius som tidens illvilja inte berövat oss, vilka jag, enligt min förståelse av antika och moderna förhållanden, bedömer vara nödvändiga för en bättre insikt om dessa; så att de som läser mina yttranden med större lätthet ska kunna utvinna den praktiska nytta som man bör söka i samband med studiet av historien. Även om detta företag är behäftat med svårigheter, tror jag att jag, med bistånd av dem som uppmuntrat mig att axla denna börda, ska kunna genomföra det på sådant sätt att blott ett kort steg ska skilja den som kommer efter mig från den avsedda destinationen. (D I,pr)

Machiavelli deklarerar att syftet med hans verk inte enbart är att förmedla teoretisk förståelse och kunskap om antiken, utan även att vara till praktisk nytta för den eller dem som önskar ta antiken som förebild och tillämpa dess insikter och visdom inom politikens område.

Liviuskommentaren föddes, om vi får tro författaren själv, ur den smärtsamma insikten att den antika dygden (antiqua virtù) i den moderna människans ögon kommit att framstå som ett bleknat minne blott från en svunnen tid. För att motverka uppfattningen att antiken är alltför avlägsen, alltför ouppnåelig, eller alltför grym, för att kunna tjäna som politisk och militär förebild, har Machiavelli nu föresatt sig att skriva en betraktelse över de tio första böckerna av Livius romerska historia, så att "de som läser mina kommentarer lättare kan komma i åtnjutning av den nytta som man söker vid studiet av historierna."

Efter att ha dedikerat Fursten till Lorenzo de' Medici den yngre, en furste eller aspirerande furste, valde Machiavelli nu att tillägna Discorsi två av sina närmaste vänner, Cosimo Rucellai och Zanobi Buondelmonti. Dessa tilhörde den krets av florentinska högreståndsynglingar som Machiavelli från omkring 1514-15 började umgås med i den intellektuella trädgården Orti Oricellari i centrala Florens. Av dedikationen förstår vi att det var på deras enträgna begäran som han åtagit sig att utveckla sina idéer och tankar kring republiken och de antika romarnas politiska visdom.

1521, tre år efter att Machiavelli avslutat Discorsi, var ett antal medlemmar av Orti Oricellari-kretsen, däribland Zanobi Buondelmonti, inblandade i en misslyckat försök för att störta medicéerna. Även om Machiavellis medverkan i den republikanska komplotten aldrig har kunnat beläggas, antyder Jacopo Nardi i sin florentinska historia att den forne sekreteraren var inspirationskällan bakom den. Nardi, som kände många av de inblandade personligen, skriver med andledning av sammansvärjningen: "För sagde Niccolò var mycket omtyckt av dem .. de fann stort behag i hans umgänge och aktade samtliga hans verk mycket högt, så till den grad att Niccolò inte var helt utan ansvar för dessa ynglingars tankar och handlingar". (Istorie, II, p. 77)

 

2. Den cykliska historiesynen

Renässanshumanisterna återupplivade till stor del antikens cykliska historiesyn, men hos dem uppträder den huvudsakligen som en outtalad förutsättning. Det är först hos Machiavelli som vi påträffar en medveten och explicit formulerad historiefilosofi som förbinder antikens exempla med samtidens praxis. Denna åskådning gav Machiavelli uttryck för redan 1503 i en kort text som eftervärlden kommit att ge det något otympliga namnet Del modo di trattare i popoli della Valdichiana ribellati (ungefär "Om sättet att behandla befolkningen i det upproriska Valdichiana"). Här berör den dåvarande sekreteraren för Andra kansliet frågan om hur Florens bör agera gentemot den nyligen återerövrade grannstaden Arezzo. Som han så många gånger senare ska göra, uppmanar sina landsmän att ta den antika romerska republiken som förebild. För motivera att denna typ av imitation över huvudtaget är möjlig, utvecklar han en teori om världens oföränderlighet:

Jag har hört sägas att historien är våra handlingars läromästare (la maestra delle actioni nostre) … och att världen alltid har bebotts på samma sätt, av människor, som alltid hyst samma passioner; och att det alltid funnits de som lytt och de som befallt, och de som lytt motvilligt och de som gjort det frivilligt, och de som har gjort uppror och de som blivit återerövrade. Om någon betvivlar detta, kan han betrakta staden Arezzo och alla de andra städerna i Chianadalen som förra året företog en sak som var mycket lik den som de latinska folken [en gång gjorde]. Då liksom nu åtföljdes upproret av återtagandet.

Eftersom grundvillkoren för politiskt handlande inte förändrats sedan antiken, fortsätter Machiavelli, bör "de som har till uppgift att bestraffa och döma de upproriska städerna i Chianadalen" ta som "exempel och imitera dem som varit herrar över världen." På denna principiella deklaration följer ett mycket detaljerat och romerskt inspirerat förslag om hur Florens bör agera för att få bukt med sina bångstyriga lydstäder i öster.

Samma tankegång ligger till grund för Machiavellis stora Liviuskommentar, Discorsi. Detta verk föddes, om vi får tro författaren själv, ur den smärtsamma insikten att den antika dygden (antiqua virtù) i den moderna människans ögon kommit att framstå som ett minne blott från en svunnen tid. För att motverka den i samtiden allmänt spridda uppfattningen att antiken är alltför avlägsen, alltför ouppnåelig eller alltför grym för att låta sig imiteras i politiska och militära avseenden, har Machiavelli nu föresatt sig att skriva en betraktelse över de tio första böckerna av Livius romerska historia, så att "de som läser mina kommentarer lättare kan komma i åtnjutning av den nytta som man söker vid studiet av historierna." Här, liksom i Del modo, baserar Machiavelli sitt projekt, och sina konkreta råd, på premissen att världen är och kommer att förbli vad den alltid varit: "Kloka män brukar säga - och inte utan fog - att den som betraktar det som är och det som har varit kan konstatera att allting i världen, vid varje given tidpunkt, har sin motsvarighet i antiken." Eftersom ingenting i grunden har förändrats sedan antiken, argumenterar Machiavelli, finns det ingenting som säger att vi inte kan följa romarnas exempel och bygga vår makt enligt samma principer som de en gång tillämpat.

I Discorsi beskriver Machiavelli också hur stater tenderar att genomgå en cyklisk utveckling som rymmer födelse, uppväxt, mognad, storhetstids, nedgång, fall och eventuell pånyttfödelse. Denna tankegång uttrycks med än större tydlighet i bok 5 av hans florentinska historia, Istorie fiorentine, från 1525. Hur formulerar Machiavelli de allmänna lagar som styr staters uppgång och fall.

Då regionerna (le provincie) genomgår sin växlingar brukar de allt som oftast gå från ordning till oordning, och sedan på nytt från oordning tillbaka till ordning: för naturen tillåter inte världsliga ting (mondane cose) att hejda sig och stanna upp; då de når sin yttersta perfektion och inte längre kan stiga, tvingas de att sjunka tillbaka ned; och av samma anledning måste de, då oordningen fått dem att sjunka ned till den yttersta botten (ultima bassezza) varifrån de inte kan sjunka längre, stiga uppåt på nytt.

Frågan är om det inte är denna cykliska logik som ligger till grund för Machiavellis resonemang om Italiens förestående återupprättelse i Furstens slutkapitel.

 

3. Expansion

Det går att hävda att Machiavellis djupa beundran för den antika romerska republiken gjorde honom blind - i högre grad än sina humanistiska föregångare - för de ekonomiska mekanismer som låg till grund för Florens snabba utveckling under senmedeltiden.

Machiavellis förmoderna och antikapitalistiska förhållningssätt framgår bland annat av hans användning av uttrycken acquisti och acquistare, förvärv och att göra förvärv, vilka spelar en central roll i hans politiska teori i allmänhet, och hans syn på territoriell expansion i synnerhet. Även om den forne statssekreteraren var medveten om att förvärv också kunde ske på fredlig väg, exempelvis genom handel, förstod han dessa begrepp huvudsakligen i militära termer, som identiska med att göra erövringar.

Detta ställningstagande hänger intimt samman med Machiavellis cykliska historiesyn och hans uppfattning om världen som ett ekonomiskt nollsummespel, där den enes uppgång med nödvändighet måste ske på någon annans bekostnad. Stater kan växa - och de måste sträva efter att göra det, eftersom status quo är omöjligt att upprätthålla, och alternativet därför är att krympa och slutligen gå under - men de kan endast göra det genom att ta från andra, genom att erövra.

Republikens mål, skriver Machiavelli i Discorsi med karakteristisk cynism, är att "tära på och försvaga alla andra kroppar för att möjliggöra sin egen kropps växt". Om detta sker genom militär erövring eller genom fredlig kommers är i grunden egalt, eftersom målet är detsamma. Aldrig tidigare hade imperialismens credo uttalats så oförställt och med sådan skärpa.

Men den ogenerade chauvinism och starka optimism som möter oss de tidiga medborgarhumanisterna, främst representerade av Leonardo Brunis Laudatio, har hos Machiavelli förbytts i självrannsakan. För även om Machiavelli helt och fullt ansluter sig till Brunis och de andra medborgarhumanisternas uppfattning att republiken har två inneboende syften eller ändamål - att bevara sin frihet inåt och att utvidga sitt imperium utåt - intar han en markant annorlunda syn på förhållandet mellan det moderna Florens och det antika Rom.

Medan Bruni hyllat Florens som det nya Rom, är Machiavelli plågsamt medveten om att florentinarna inte lyckats att leva upp dessa högt ställda förväntningar. Till skillnad från Bruni menar han dessutom att Florens inte kan göra anspråk på ensamrätt till det romerska republikanska och imperiala arvet. För honom är istället den romerska historien var mans egendom, och han inser att de slutsatser han själv dragit vid läsningen av denna, även skulle kunna dras av andra. Han hyser följaktligen ingen illusion om att hans eget Florens av naturnödvändighet måste komma att bli den moderna stat som först anammar hans romerskt inspirerade, politiska handlingsprogram. Tvärtom finner vi hos Machiavelli en djup och uppriktigt känd oro över att någon annan stat ska hinna före florentinarna i detta avseende. Brunis föreställning om Florens som Roms naturliga och rättmätiga arvtagare, har hos Machiavelli således ersatts av synen på den romerska republiken, och dess imperiepolitik, som ett generellt och tidlöst maktpolitiskt paradigm.


4. Religionen

[Detta stycke utgår tills vidare]

Machiavelli behandlar religion i Discorsi ur ett något annorlunda perspektiv än i Fursten. Ändå är det grundläggande synsättet detsamma. Religionen utgör ett maktmedel, instrumentum regni, xxx.

 


5. Republiken

[Detta stycke utgår tills vidare - det följande är en skiss]

Hur ser då Machiavellis ideala republik ut? Liksom medborgarhumanisternas republik står den på klassisk grund. Den bygger som tidigare påpekats på de traditionella republikanska värdena:medborgaridealet, friheten, det allmänna bästa, jämlikhet inför lagen, maktdelningen, rättvisan etc. Men i jämförelse med medborgarhumanisterna xxx präglas den av en högre grad av konkretion. Machiavellis analys ger större utrymme för den historiska processen och hans syn på politiken är mer dynamisk. Republiken är överlägsen furstendömet därför äger större förmåga än detyta att anpassa sig och sin politik till de föränderliga omständigheterna, den aspekt av tillvaron som i renässanshumanisternas vokabulär benämndes fortuna.

[...]

Den mest oförsonliga rösten i klagokören som omgav de inhyrda kondottiljärerna tillhörde Niccolò Machiavelli. Enligt honom hade florentinarnas köpmannamentalitet kommit att få förödande konsekvenser då den tillämpats inom krigets och politikens område. I kontrast till sina humanistiska föregångare menade han att stadens köpmän var profithungriga, förvekligade och saknade medborgaranda. De legoknektar de anlitade för att strida i deras ställe, var inga riktiga soldater, utan utgjorde snarare ett slags handelsresande i krig, mer intresserade av att hålla sina trupper och sin utrustning intakta än av att tjäna sin uppdragsgivare och strida väl. I öppen polemik mot den gängse uppfattningen hävdade Machiavelli att goda soldater, inte pengar, är krigets nerv. Sådana kan inte köpas för pengar, menade han, utan måste hämtas ur de egna leden och fostras fram.


Förebilden var här, liksom alltid hos Machiavelli, den antika romerska republiken med dess patriotisk sinnade medborgararmé och äregiriga, men lojala härförare. Tack vare denna oslagbara kombination hade romarna på kort tid lyckats lägga under sig större delen av den antika världen.

En av orsakerna till att den romerska republiken slutligen gått under, ansåg Machiavelli, var att den övergått till att anlita yrkessoldater. Härmed hade det traditionella romerska fattigdomsidealet kommit att ersättas av törst efter rikedom, lyx, privat vinning och personlig makt, med följden att de gamla krigardygderna fallit i glömska och Rom förslappats.

Samma sak hade i modern tid inträffat i Florens. Staden hade visserligen inte gått under, men de löften som den mot slutet av 1200-talet gett om att kunna axla den romerska republikens fallna mantel hade aldrig infriats. Det är mot denna bakgrund Machiavellis hätska kritik av legoknektsystemet, hans ambitiösa försök att återinföra den florentinska milisen under sin tid som republikens sekreterare, och hans flitiga åberopande av det romerska exemplet, måste förstås.

Plattform: Den florentinska renässansen

© 2003 Mikael Hörnqvist Mikael Hörnqvist - Welcome page
Sidan 26 av 29