Idéhistoria A, mom 1.3
Mikael Hörnqvist: Antikens konstitutionella teorier
Konstitutionerna i klassisk politisk filosofi

Nationalencyklopedin listar fyra olika betydelser av termen konstitution. Förutom att utgöra ett tekniskt begrepp inom den filosofiska fenomenologin kan ordet konstitution även beteckna:

  1. en term "i gränsområdet mellan fysiologi och psykologi" som beskriver kroppsliga egenskaper av biologisk och/eller miljörelaterad karaktär;
  2. en term inom kemin som beskriver den ordning enligt vilken en molekyls atomer hålls samman;
  3. en stats författning.
Ordet konstitution kommer av latinets constitutio sombetyder inrättning, stadgad ordning, beskaffenhet

Av dessa fyra definitioner är det endast den tredje och sista som är uttalat politisk. Om vi med konstitution förstår en "stats författning", som Nationalencyklopedin uttrycker det, tänker vi oss den som en skriven grundlag, eller som "de statsrättsliga dokument som innehåller principerna för ett lands styrelse" (NE). Men om vi istället - vilket vi ofta gör i modern svenska - sätter likhetstecken mellan konstitution och styrelseskick, vidgads termens betydelse något. Ett styrelseskick är mer än den författningstext som ligger till grund för en stats styre. Det inbegriper även statsstyrets allmänna funktionssätt och de många outtalade principer som ligger till grund för maktutövingen inom ett land. I sin vidaste mening skulle styrelseskick kunna likställas med politisk kultur.

Men för att förstå vad antikens greker avsåg de de talade om staters konstitution, som de betecknade med termen politeia, behöver vi återvinna mer av termens biologiska, fysiologiska eller naturrelaterade ursprung. För antika tänkare som Platon, Aristoteles och Polybios stod städer och stater att likna vid levande organismer.

Fred Miller sammanfattar Aristoteles konstitutionsbegrepp på följande sätt (anvisningarna inom parantes är till Aristoteles Politiken):

The formal cause of the city-state is its constitution (politeia). Aristotle defines the constitution as "a certain ordering of the inhabitants of the city-state" (III.1.1274b32-41). He also speaks of the constitution of a community as "the form of the compound" and argues that whether the community is the same over time depends on whether it has the same constitution (III.3.1276b1-11). The constitution is not a written document, but an immanent organizing principle, analogous to the soul of an organism. Hence, the constitution is also "the way of life" of the citizens (IV.11.1295a40-b1, VII.8.1328b1-2). Here the citizens are that minority of the resident population who are adults with full political rights.

Stanford Encyclopedia of Philosophy

En aning förenklat uttryckt skulle man kunna säga att det antika konstitutionsbegreppet i sig förenade de tre betydelser som vi med Nationalencylopedins hjälp listade ovan. Förutom att beteckna en stads (polis) eller stats styrelseskick i snäv mening, beskriver det grekiska uttrycket politeia dess fysiska eller kroppsliga egenskaper liksom den ordningsprinciper som håller samhällets atomer - de enskilda medborgarna - samman.

 

Platons fem konstitutioner

Platon diskuterar de politiska konstitutionerna utförligt i dialogen Staten (i engelsk översättning vanligen "The Republic"), och berör dem även i Lagarna och Statsmannen. Vid sidan av det ideala styret, som utövas av de visaste i staten, filosoferna, räknar Sokrates - huvudtalaren i Staten - med fyra konstitutioner:

... the four governments of which I spoke, so far as they have distinct names, are, first, those of Crete and Sparta, which are generally applauded; what is termed oligarchy comes next; this is not equally approved, and is a form of government which teems with evils: thirdly, democracy, which naturally follows oligarchy, although very different: and lastly comes tyranny, great and famous, which differs from them all, and is the fourth and worst disorder of a State. I do not know, do you? of any other constitution which can be said to have a distinct character. There are lordships and principalities which are bought and sold, and some other intermediate forms of government. But these are nondescripts and may be found equally among Hellenes and among barbarians.

Plato, The Republic, VIII

Det styre som utövas på Kreta och i Sparta definieras längre fram som timokrati (efter grekiskans time, som betyder heder eller värde). De fem konstitutionerna som diskuteras i Staten är således:

  • Filosofstyre: de visaste styr.
    • Timokrati: de modigaste och mest ärelystna styr.
      • Oligarki: de rikaste styr.
        • Demokrati: folkets flertal styr.
          • Tyranni: den starkaste styr.

Mot varje konstitution svarar enligt Sokrates en själs- eller personlighetstyp. De fem konstitutionerna följer en fallande skala från ren lycka och rättvisa till ren olycka och orättvisa. Det innebär följaktligen att medan filosofstyre är att betrakta som den ideala konstitutionen så är tyranniet den värsta formen.

I dialogen Lagarna kompliceras denna bild avsevärt. På frågan vilka förutsättning som bör råda för att det ideala styrelsessättet ska kunna förverkligas, svarar den athenska främlingen, som är dialogens huvudtalare: "Ge mig en stat som styrs av en tyrann och låt denne vara ung och ha gott minne; låt honom vara snabb att lära och av en modig och ädel natur". Denna form av styre är att föredra framför monarki, oligarki eller demokrati, menar athenaren, eftersom det innebär en större maktkoncentration hos den enskilde härskaren, som tillika är den potentielle lagstiftaren. När den högsta makten, säger han, "sammanfaller med den högsta visdomen och tålamodet, då uppstår de bästa lagarna och den bästa konstitutionen - vilket endast kan ske på detta sätt." Plato on the young and virtuous tyrant as lawgiver

 

Aristoteles sex konstitutioner

Aristoteles ärvde Sokrates och Platons konstitutionella teori, men kom att sätta sin egen prägel på den. I sin politiska huvudtext, Politiken, definierar Aristoteles konstitutionerna utifrån två grundprinciper:

  • vem eller vilka är det som styr?
  • i vems eller vilkas intresse utövas styret?

Denna indelning föranleder honom att identifiera sex olika konstitutioner:

The words constitution and government have the same meaning, and the government, which is the supreme authority in states, must be in the hands of one, or of a few, or of the many. The true forms of government, therefore, are those in which the one, or the few, or the many, govern with a view to the common interest; but governments which rule with a view to the private interest, whether of the one or of the few, or of the many, are perversions. For the members of a state, if they are truly citizens, ought to participate in its advantages. Of forms of government in which one rules, we call that which regards the common interests, kingship or royalty; that in which more than one, but not many, rule, aristocracy; and it is so called, either because the rulers are the best men, or because they have at heart the best interests of the state and of the citizens. But when the citizens at large administer the state for the common interest, the government is called by the generic name- a constitution (politeia). And there is a reason for this use of language. One man or a few may excel in virtue; but as the number increases it becomes more difficult for them to attain perfection in every kind of virtue, though they may in military virtue, for this is found in the masses. Hence in a constitutional government the fighting-men have the supreme power, and those who possess arms are the citizens.

Of the above-mentioned forms, the perversions are as follows: of royalty, tyranny; of aristocracy, oligarchy; of constitutional government, democracy. For tyranny is a kind of monarchy which has in view the interest of the monarch only; oligarchy has in view the interest of the wealthy; democracy, of the needy: none of them the common good of all.

Aristotle, Politics 3.7

Resonemanget låter sig illustreras av följande schema:

allmänna bästa

egenintresset

den ende

monarki
tyranni
de få
aristokrati
oligarki
de många
politeia
demokrati

Aristoteles skiljer således mellan tre goda och tre dåliga styrelseskick:

  • GODA: monarki- aristokrati - politeia
  • DÅLIGA: tyranni - oligarki - demokrati

Vad som för Aristoteles avgör om ett styrelseskick är att betrakta som gott eller ej är således inte vem som styr, utan i vilken utsträckning de styrande regerar rättvist och med det allmänna bästa för ögonen.

Till skillnad från Platon anlägger Aristoteles även ett historiskt perspektiv på konstitutionerna. Han beskriver hur de grekiska stadsstaterna från att ha styrts som primitiva kungadömen, där makten legat i händerna på heroiska och dugliga envåldshärskare, utvecklats till att mogna och fullfjädrade republiker. Medan det heroiska kungadömet var gott vid en tidpunkt och ett utvecklingsstadium då antalet dugliga (eller dygdiga) individer var begränsat, har detta styrelsesätt - låter Aristoteles oss förstå - nu kommit att spela ut sin roll. I republiken bör istället principerna om maktdelning och tidsbegränsade ämbeten råda. Makten bör rotatera bland medborgarna, vilka i sin tur förväntas besitta den politiska mognad som krävs för att som jämlikar kunna styra över och låta sig styras av andra. Om en envåldshärskare griper makten i en sådan fullt utvecklad stat, innebär det inte bara en återgång till ett lägre utvecklingsstadium, utan också en djup orättvisa. För det skulle innebär att en enskild individ tilltvingade sig makt över medborgare som antingen är att betrakta som hans jämlikar eller överlägsna honom. Detta är också en av anledningarna till att Aristoteles, liksom Platon före honom, uppfattar tyranniet som den lägsta och sämsta av konstitutionerna.

 

Polybios cykel

(Detta avsnitt är inte färdigt - tills vidare hänvisas till:

I bok 6 av sin historia över Romarrikets uppgång presenterar den grekisk-romerske författaren Polybios en cykliska konstitutionsteori som tar sin utgångspunkt i Aristoteles tre goda och tre dåliga konstitutioner, men som samtidigt fäster större viktig vid hur styrelseskick förändras över tiden och övergår i varandra.

  1. Monarki
  2. Kungadöme
  3. Tyranni
  4. Aristokrati
  5. Oligarki
  6. Demokrati
  7. Pöbelvälde

Polybios beskriver denna cykel som en naturlig och lagbunden process som alla stater är dömda att genomgå. En av teorins grundprinciper är att makten då den går i arv korrumperas och genomgår en degenerationsprocess. Av denna anledning urartar med tiden kungadömet i tyranni, aristokratin i oligarki och demokratin i pöbelvälde. Men korruptionen och den politiska kulturens förfall ger också upphov till motkrafter. Då kungamakten övergått i tyrannvälde reser sig de ädlast i revolt och aristokrati införs. Samma mönster kan iakttas i övergången mellan oligarki och demokrati.

Finns det då enligt Polybios något sätt att kringå eller motverka denna cykel?

Blandkonstitutionen:
Motverka cykeln;
Den bästa konstitutionen -- balans;

(a) Sparta
Lykurgus mest långlivade;
Förnuftig: Förutsåg att enkla former skulle degenereras
Kombinera det bästa ur de olika goda konstitutionema;

Ingen princip skulle få dominera - balansera och hålla varandra i schack;
Kungamakten - förhindras bli arrogant till följd av rädslan för folket;
Folket - förhindras visa förakt för kungen till följd av rädsla för Senaten;
Senaten - tillsattes på grundval av medlemamas personliga kvaliteter och respekt för rättvisans principer;

(b) Rom:

En naturlig process -- största erövringama;

Ingen lagistiftare som Sparta;

Perfektion under krigen mot Hannibal (c. 200 f. Kr.);

Konsulema -- leda armerna med absoluta befogenheter;

Senaten -- kontrollera finanserna och skipa rättvisa;

Folket -- utmäta straff och belöningar ("det enda band som håller kungadömen, stater

och mänskliga samhällen i allmänhet samman");
Perspektivism: Beroende på vilket element man koncentrerar sig på och från vilket
perspektiv man ser konstitutionen - monarki, aristokrati eller demokrati
Kontroll: Håller varandra i schack
Yttre hot: Samverkar, en formidabel kraft - Hannibalkrigen
Inget yttre hot: Tendens att korrumperas, strida om makten sinsemellan, balansen rubbas;
Ingen överblick:

Polybius överblick: Rom har passerat zenit, mobbvälde väntar;


Vilket är Polybius ideal?

Den spartanska senaten styr begränsade endast av rättvisans princip;

Folkets makt i Rom kraftig uppförstorad;
Polybius dilemma - grekisk skepsis mot imperialism och expansion vs. Roms bevisliga framgång;


Blandkonstitutionen

 

 

MIKAEL HÖRNQVIST
IDEHIST A, 1
KLASSRUM-hel
Klassrum: Idéhistoria A - helfart
KLASSRUM-halv
Klassrum: Idéhistoria A -  halvfart
STARTSIDA Idéhistoria A, mom 1 - startsida
INTRODUKTION Idéhistoria A - välkomstbrev
SCHEMA Idéhistoria A, mom 1 - schema
Platon
1. Grekerna fram till Platon
Aristoteles
2. Aristoteles
ROM
3. Hellenismen och Rom
Medeltiden 4. Medeltiden
Pm-uppgift
5. Pm-uppgift

 

 

James Whitelocke (1610): "... the natural frame and constitution of the policy [i.e., polity] of
this Kingdom ..."

 

Charles Howard McIlwain om det grekiska begreppet politeia Charles Howard McIlwain on the Greek notion of politeia

 

Platon om den unge och dygdige tyrannen som lagstiftare Plato on the young and virtuous tyrant as lawgiver

© 2002 Mikael Hörnqvist
Idehistoria A, mom 1