Renässansen - mellan medeltid och modernitetRenässansen: Startsida
Mikael Hörnqvist: Renässansbegreppet och 1300-talets förrenässans

1. Renässansbegreppet och 1300-talets förrenässans: Innehåll
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

 

Francesco Petrarca - brev från första RombesöketA letter from Petrarch's first visit to the city of Rome

 

Utdrag ur Petrarcas
"Brev till eftervärlden"Utdrag ur Petrarcas "Brev till eftervärlden"

 

Edward Gibbon om Petrarcas kröning som romersk poet Edward Gibbon on Petrarch's coronation

 

Petrarca med lagerkrans

 

Francesco Petrarca om Scipio Africanus Francesco Petrarca on Scipio Africanus

 

Om Petrarcas möte med Cola i Avignon 1343 Mikael Hörnqvist om Petrarcas möte med Cola di Rienzo i Avignon 1343

 

En anledning till varför man inte bör döda en retorikerOn Killing an orator (Encyclopedia Britannica)

 

Om Petrarcas råd till Cola di Rienzo att imitera romerska exempelMikael Hörnqvist om Petrarcas råd till Cola di Rienzo

 

Kenelm Foster om Petrarcas stöd till Cola di RienzoKenelm Foster on Petrarch's support for Cola di Rienzo

 

Karl IV - romersk kejsare Charles IV of Luxemburg (1316-1378)

 

Janet Smarr om Petrarcas allmänna ambivalensJanet Smarr: "Petrarch: A Vergil Without a Rome"

 

Janet Smarr om kejsar Karls ovilja att hörsamma Petrarcas kallellseJanet Smarr on Charles IV:s reluctance to heed Petrarch's call

 

William Beckford (1760-1844) om ett besök i Petrarcas hus i ArquàLETTER XII: September 6th. "AT Padua, I was too near the last, and one of the most celebrated abodes of Petrarch, to make the omission of a visit excuseable, had I not been in a disposition to render such a pilgrimage peculiarly pleasing."

Francesco Petrarca - från romersk poet till kristen filosof 11 12. Petrarcas historiska betydelse

1337 besökte Petrarca för första gången Rom. Trots hans högt ställda förväntningar gjorde den eviga staden honom inte besviken. Ett entusiastiskt brev, där han berättar om sina intryck av staden, avslutas med orden: "Vad som förundrar mig nu är inte att denna stad erövrade världen, utan att det dröjde så lång tid innan den erövrade mig." Senare skulle Petrarca hävda att all historieskrivning är liktydig med en hyllning av staden Rom.

Mer om Petracas längtan till Rom 1.15. Rom - den eviga staden i förfall

Även om Roms stjärna var i dalande menade Petrarca, liksom många medeltida statsteoretiker före honom, att all legitim politisk makt och all världslig ära utgår från staden vid Tiberns strand.

Efter Petrarcas återkomst till Sydfrankrike följde en tid av intensivt poetiskt och humanistiskt författarskap. Inspirerad av intrycken från Romresan arbetar han nu på sitt nationella versepos, Africa, och på sin biografi över stora antika - företrädelsevis romerska - hjältar, De viris illustribus. En dag mottar han med posten två brev. Det ena är författat av kanslern för det förnäma Parisuniversitetet, skolastikens och den medeltida filosofins högborg, och det innehåller ett erbjudande om en professur vid universitet. Det andra brevet är undertecknat av den romerska Senaten, och uttrycker denna anrika församlings önskan att Petrarca ska komma till Rom för att där låta kröna sig till romersk poet. För Petrarca - som redogör för episoden i sitt "Brev till eftervärlden" - var valet lätt. Genom att välja det antika Rom framför det medeltida Paris, kom han i symbolisk mening också att ta steget in i det nya, renässansen.


Petrarca med lagerkrans

På Påskdagen år 1341 mottog Petrarca således på Kapitoleum i Rom, som den förste författaren i modern tid, den lagerkrans som förlänade honom titeln romersk poet. Kröningen föregicks av en granskning som förrättades av den humanistiskt intresserade kung Robert av Neapel, och själva ceremonin baserades på den antike poeten Statius kröning. Efter kröningen fortsatte processionen till Peterskyrkan där lagerkransen placerades på aposteln Petri grav, som ett tecken på den kontinuitet som ansågs råda mellan den klassiska traditionen och det kristna glädjebudskapet.

Det förefaller sannolikt att Petrarca under denna romerska vistelse stiftade bekantskap med Cola di Rienzo. Under alla omständigheter vet vi att de två männen träffades 1343 i Avignon, dit Cola, som var son till en enkel värdshusvärd och utbildad notarie, av Roms nya folkliga regim blivit sänd för att förhandla med påven, som alltjämt var stadens formella överhuvud. Petrarca och Cola inledde en djup och intensiv vänskap som vi tillåts ta del av genom deras bevarade brevväxling. Efter återkomsten till Rom började Cola konspirera för att gripa makten i staden. I Maj 1347 samlade han folket till ett parlamento på Kapitoleum och utropade sig rector, en titel som han kort därefter utväxlade mot den klassiska benämningen folktribun. Den 15 juli samma år lät Cola högtidligt kröna sig som "Tribunus Augustus" i en ceremoni som även inbegrep ett rituellt bad i fontänen på Kapitoleum.

Syftet med Colas revolution tycks ha varit att återupprätta Roms forna storhet och ära. Men Cola förlorade snart både självbesinningen och greppet om händelserna. Sedan han inlett en blodig utrensningskampanj mot stadens utländska adelssläkter, vände sig de mäktiga Orsini- och Colonna-familjerna mot honom. Han tvingades fly ut på landsbygden och sökte senare skydd hos den tysk-romerske kejsaren, Karl IV i Prag. Denne valde dock att överlämna Cola till de kyrkliga myndigheterna. Han fördes till Avignon och ställdes inför Inkvistitionen åtalad för kätteri och hedendom. Han friades från anklagelserna - vilket enligt Petrarca berodde på att ett rykte kommit i svang som gjorde gällande att Cola var retoriker (orator), och att man ansåg att man inte kunde låta avrätta en sådan - återvände han till Rom år 1354 med senators rang. Där blev han på nytt upphov till tumult, och i oktober samma år lynchades han av en uppretad folkmassa, som hängde ut hans döda kropp från balkongen till hans hus.

Under den korta tid Cola innehade makten i Rom skrev Petrarca ett antal entusiastiska och klassiskt inspirerade brev till vännen. I dessa möter vi Petrarca, den politiske rådgivaren, i aktion. Han uppmanar här Cola att följa de romerska republikanska hjältarnas och kejsarnas exempel, och att iaktta de klassiska härskardygderna: mod, rättrådighet, återhållsamhet och barmhärtighet. I takt med att nyheterna om Colas våldsregim nådde Avignon började dock Petrarca få kalla fötter, och även om han aldrig direkt övergav vännen, började hans brev nu slå an ett försiktigare och mindre optimistiskt tonläge.

[W]hereas Cola had welcomed Petrarch's support and public relations work, Charles did not want to live out the role which Petrarch was creating for him.

Janet Smarr

Efter Colas misslyckande vände Petrarca sig till kejsar Karl IV med sin planer för ett återupprättat Rom. Med början år 1350 skrev Petrarca ett drygt dussintal brev till kejsaren, där han manade denne att bege sig till Rom och motta kejsarkronan på plats. "Varje gång du ser Tyskland, tänk på Italien", heter det i ett av breven. Karl begav sig visserligen till Rom 1354 och sammanträffade då med Petrarca i Mantua, men till humanistens stora besvikelse återvände kejsaren kort därefter till Prag. Petrarca fortsatte dock att rikta uppfordrande brev till honom. Karl återvände till Italien 1368, men också denna gång blev besöket kortvarigt och utan större konsekvens.

Colas misslyckande och kejsar Karls ovilja att ta sig an Italiens problem medförde att Petrarcas politiska engagemang svalnade. Han ägnade sig nu huvudsakligen åt det kontemplativa livet, vita contemplativa, och accepterade ekonomiskt stöd och politiskt beskydd från olika italienska furstar. Hans försök att förena sina humanistiska intressen och sin kristna tro, som tidigare kommit till uttryck bland annat i hans djuplodande dialog med Den helige Augustinus i Secretum meum (1342-43) och De vita solitaria ("Det tillbakadragna livet"; 1346), fördjupas nu. Lauras död år 1348 tycks ha framkallat en personlig kris hos poeten, som lämnat avtryck i andra delen av Canzoniere. Hennes död tycks ha fördjupat Petrarcas insikt om den fysiska skönhetens förgänglighet och får honom att grubbla över själens odödlighet.

även om jag inte gör anspråk på att besitta en häpnadsväckande personlig skönhet, var jag i mina bästa dagar stilig nog. Jag hade klar hy, mellan ljus och mörk, och länge åtnjöt jag en skarp syn, som efter min sextioårsdag, till min besvikelse, övergett mig, så att jag nu, till mitt stora förtret, tvingas bära glasögon.

Petrarca, Brev till eftervärlden

1353 lämnade Petrarca definitivt Sydfrankrike och började föra ett kringflackande liv i norra Italien. Han vistades först i Milano, där han var gäst hos furstefamiljen Visconti, och fortsatte senare till Padua, Venedig och Pavia. De sista sex åren av sitt liv tillbringade han i den lilla bergstaden Arquà i Veneto, där Francesco da Carrara, fursten i Padua, skänkt honom litet land. Fram till sin död fortsatte Petrarca att arbeta på de texter som han påbörjat tidigare under sitt liv. Han skrev nu också sin mycket lästa, och ofta översatta, dialog De remediis utruisque fortuna ("Botemedel mot båda typerna av fortuna"), samt ett antal skarpt formulerade invektiv mot olika meningsmotståndare, av vilka den mest kända är Invective contra medicum ("Invektiv mot en läkare"), som han påbörjat 1352. I denna lantliga idyll skrev han även på sin egensinniga och nyskapande diktcykel Trionfi (ofullbordad), samt fortsatte att redigera sin Canzoniere. I enlighet med sina principer vände han nu politiken och det aktiva livet ryggen, för att som det anstår en åldrad man, ägna sig åt kontemplationen av "det liv som evigt består." Han avled den 19 juli 1374 i Arquà, där han också begravdes.

Francesco Petrarcas historiska betydelse

© 2002 Mikael Hörnqvist
Sidan 11 av 29