Idéhistoria A, moment 1
Oskar Pettersson: Grekerna fram till Platon

IDEHIST A, 1
KLASSRUM-hel
Klassrum: Idéhistoria A - helfart
KLASSRUM-halv
Klassrum: Idéhistoria A -  halvfart
STARTSIDA Idéhistoria A, mom 1 - startsida
INTRODUKTION Idéhistoria A - välkomstbrev
SCHEMA Idéhistoria A, mom 1 - schema
PLATON
1. Grekerna fram till Platon
Aristoteles
2. Aristoteles
Rom
3. Hellenismen och Rom
Medeltiden 4. Medeltiden
Pm-uppgift
5. Pm-uppgift

 

Några länktips i allmänhet:


 

En översikt över vetenskaps-historien i ett flertal artiklar hittar du här

 

Kartor över den grekiska antiken

 

 

Introduktion 1

DELMOMENT 1: Grekerna fram till Platon

Det första delmomentet kommer att ha några huvudteman: Det grekiska tänkandets uppkomst, tidiga grekiska tänkare och Sokrates/Platon.

Allmän litteratur:

  • Ronny Ambjörnsson: Människors undran: Europas idéhistoria: del 1 Antiken (Stockholm: Natur och Kultur, 1997), s. 11-115, 162-227
  • Gunnar Eriksson och Tore Frängsmyr: Idéhistoriens huvudlinjer, s. 11-27
  • Svante Nordin: Det politiska tänkandets historia, s. 7-26

DET GREKISKA TÄNKANDETS UPPKOMST

Denna A-kurs i idéhistoria kommer i stort sett att ta sin början med det antika Grekland. Genom historien har det varit vanligt att beskriva västerlandets födelse i och med den grekiska antiken. Många har kanske hört lärare eller rektorer hålla tal och föreläsningar med de inledande orden "Redan de gamla grekerna..." Hur kommer sig att man så ofta börjar med grekerna, hur beskrev grekerna själva sina inspirationskällor eller föregångare, hur skall den grekiska filosofin och vetenskapens uppkomst förklaras?

Detta är givetvis inga lätta frågor. De kan sägas höra till gruppen "stora frågor" i historievetenskapen. Dessa frågor är mycket svåra eller t.o.m. omöjliga att besvara.

Svårigheterna är flera: 1) Det är ofta oerhörda mängder historiskt material som måste täckas och tas hänsyn till. 2) Materialet pekar ofta åt olika håll. 3) Förklaringarna kan inte vara helt entydiga och heltäckande.

Detta innebär dock inte att uppställandet av dessa större förklaringssamband och historiska konstruktioner bör överges. Dels kan man faktiskt ge argument för och emot olika större sambandshypoteser (en del blir mer plausibla än andra). Dels kan man inte undvara dessa större frågor; dessa är bland de mest intressanta och mest relevanta frågorna. Man kan också hävda att historieforskning alltid tar en rad olika omfattande samband och idéer om historiens drivkrafter för givna. All forskning kräver ett sammanhang.

En äldre uppfattning som var vanlig under 1800-talet då man dyrkade den antika grekiska kulturen var att den grekiska kulturens uppkomst med dess vetenskap och filosofi inte kunde förklaras. Man talade om "det grekiska undret".

Det är väl få, om ens någon, som har den uppfattningen idag. Istället finns, i den mån man inte söker avstå från förklaringsförsök, en rad olika hypoteser som stötts och blötts emot varandra.


INTERNALISM - EXTERNALISM
Detta är en typisk äldre idéhistorisk debatt vad det gäller förklaringar.

Internalism är ett försök att förklara idéer och tankar med andra idéer och tankar. Detta är en intern förklaring därför att förklaringen hämtas från samma område som det som skall förklaras, nämligen idéernas område. Man tänker sig att idéer utvecklas ur tidigare idéer, dels pga. av motsägelser eller ofullständighet, dels pga. influens av idéer från en kulturkrets till en annan.

Externalism är ett försök att förklara idéer och tankar med något som inte hör till idéernas värld. Detta är en extern förklaring för att det som förklarar hämtas från ett område utanför idéernas värld. Vanliga exempel är politiken, ekonomin, handel o dyl.

Idag hävdar ingen idéhistoriker att man enbart skall söka internalistiska eller externalistiska förklaringar; de måste komplettera varandra.

HYPOTESER OM DET GREKISKA TÄNKANDETS UPPKOMST

I det följande skall några hypoteser om framväxten av det grekiska tänkandet ges. Den första typen kan kallas internalistiska och den andra typen externalistiska.

Hypotes 1a) Influens från högkulturerna i mellersta östern.
Denna tes har diskuterats från antiken fram till våra dagar. T.ex. den grekiske historikern Herodotos beskrev hur grekiskt tänkande inspirerades från såväl Egypten som tvåflodslandet vid floderna Eufrat och Tigris, dvs Babylonien och Mesopotamien (klicka vidare på följande sidor).

Denna förklaringsmodell får ofta formen av antingen eller. Antingen hävdar man att allt grekiskt tänkande växte ur tidigare kulturers idéer eller så hävdar man att allt var nyskapat i Grekland.

Ett sakförhållande som talar för denna inflytelsehypotes är att den grekiska filosofin och vetenskapen börjar i de grekiska kolonierna, dvs. de områden som verkar vara mest mottagliga för främmande intryck.

Problem för 1a): I egyptisk och babylonisk matematik,
astronomi och medicin finns mycket som föregriper, men de
saknar bevisbegreppet som blev så väsentligt för grekiskt tänkande och vetenskap. Dessutom tycks egyptisk och babylonisk vetenskap i stor utsträckning sakna utarbetade teoretiska modeller. Den bryter aldrig helt med magi och religion som det grekiska tänkandet kom att göra i mycket större utsträckning.

Grekisk filosofi och vetenskap när den är som renast har en rad egenskaper som inte finns i mellersta östern:

  • Metoddiskussion, bevisbegrepp, logik
  • Uttalad skeptisk inställning. Kritik och argumentation
  • Nya djärva frågor och svar. Kritik av religion och magi.
  • Pluralism och mångfald.

Vad gäller tanken att grekiska koloniernas centrala roll i uppkomsten av filosofin och vetenskapen, så är det problematiskt med Italien. Mycket kommer från de italienska kolonierna, och de var ju knappast mer i kontakt med mellersta östern än vad det grekiska fastlandet var.


Hypotes 1b) Intern idéväxt i Grekland.
Den grekiska filosofin och vetenskapen växer ur den egna traditionen. Det finns redan ansatser i Homerisk tid, och dessa utvecklas pga. nya erfarenheter och inre tankemotsägelser. Den klassiska filosofin och vetenskapen blir inte fri från myt och religion. Skillnaden mellan grekiskt tänkande och de tidigare kulturernas rör sig om en gradskillnad, inte en artskillnad.

Problem för 1b):För det första finns ett brott: den radikala kritiken mot magi och traditionell religion samt det konsekventa försöket att använda naturen som en förklaringsgrund.
För det andra vad var då drivkraften i utvecklingen? Denna fråga besvaras ej utan lämnas därhän.

Hypotes 2a) Teknologin.
Tekniska framsteg som gjordes under den period filosofin och vetenskapen uppstod förklarar utvecklingen. Tekniken inspirerar vetenskapen, och vetenskapen kan i sin tur användas för att vidareutveckla teknologin.

Problem för denna hypotes:

  • Försokratikerna är inte speciellt intresserade av teknologi.
  • Vetenskapen kunde ännu inte användas teknologiskt.
  • Tekniken är på likartad nivå runt hela medelhavet.


Hypotes 2b) Slav-ekonomin.
Slavekonomin ger den fritid för slavägarna som är nödvändig för utvecklandet av filosofi och vetenskap. bland andra Aristoteles ger denna förklaring redan i antiken.

Problem: Slavekonomin rådde runt hela medelhavet inte bara i Grekland. Detta skulle alltså kunna vara en nödvändig faktor, men inte en tillräcklig.

Hypotes 2c) Resor och kunskap om andra folk och samhällen.
Grekerna handlade med och hade kolonier över i stort sett hela medelhavet. Kunskap om andra samhällen och dess seder kan stimulera tänkande och speulation om hur världen, samhället och människan är. Ett jämförbart exempel är hur det europeiska tänkandet kom att påverkas från 1500-talet i och med de stora upptäckterna av andra kontinenter av Columbos och andra.

Även denna hypotes får visst stöd av det faktum att det är i kolonierna som det grekiska tänkandet börjar.

Problem: Även detta gäller för andra folkslag i regionen som perser, meder, egypter, fenikier, kartager. Det fans många folk med olika seder och sätt att tänka i deras riken, och/eller de hade ett stort handelsutbyte och gjorde långa resor. Återigen kanske vi har att göra med ett nödvändig villkor men kanske inte ett tillräckligt.


Hypotes 2d) Skrivkonsten (klicka vidare på de följande sidorna)och läskunnigheten.
Detta möjliggör samlande av mer material och underlättar systematisk bearbetning, vilket i sin tur kan stimulera kritik och nya teoribyggen.

Problem:för det första var skrivkonsten inte en grekisk uppfinning. För det andra var länge mycket viktigare med muntligt utbyte av idéer och muntlig undervisning, även i filosofi och vetenskap.

Hypotes 2e) Politisk nyordning:
Denna förhållandevis moderna hypotes har mycket som talar för sig. Den tar fasta på att det unika med grekerna var: 1) deras tänkande (filosofi och vetenskap), 2) deras politiska institutioner. Det kan därför ligga nära till hands att försöka förbinda de två med varandra.

En viktig skillnad mellan den grekiska kultursfären och de tidigare högkulturerna i mellersta östern var den politiska strukturen. De tidigrare högkulturerna hade bestått av stora imperier som styrdes från en centralort och som hade en enhetlig politisk struktur. I Grekland kom istället den politiska strukturen att bestå av en mängd stadstater, Polis, som alla hade olika konstitutioner och politiska förhållanden.

Det är framförallt två politiska förhållanden som kan ha bidragit till filosofins och vetenskapens utveckling: det första gäller filosofins o vetenskapens innehåll (den konkreta utformningen av tänkandet, vad man tänkte), det andra dess form (det sätt man tänkte på, hur man tänkte).

1) Den politiska lagstiftningen.
I stadsstaterna fanns en lagstiftning som täckte det mesta av mänsklig verksamhet. Denna reglerade på ett likformigt sätt livet i polis. Lagen blir ett generaliserande element i samhället. Dessutom använde grekerna begreppet isonomia ("likhet" inför lagen).lagstiftningen och isonomia gav en regelbundenhet i det samhälleliga livet. Vissa handlingar bedöms och behandlas på ett visst sätt, oberoende av vem som utför dem.

I mellersta österns kungadömen fanns visserligen lagar, men de berodde alltid ytterst på makthavarens vilja och dessa lagar reglerar inte den politiska processen i sig. Detta innebär dock inte att grekerna hade mindre av individualitet och frihet, tvärtom kunde de i större utsträckning påverka sin situation inom stadsstaten.

Det grekiska systemet av lagar gav en modell, en tankemodell elller en tankebild, för hur man kunde föreställa sig olika fenomen. Ett regelbundet lagmönster ger en tankemodell för hur den kosmiska ordningen kan se ut.

Kosmos är ett grekiskt ord som betyder ordning. Det användes först på samhället; den rätta samhällsordningen. Kosmos kom också att betyda världen i dess helhet eller världsalltet (det är i den meningen vi tagit över ordet).

När nu de tidiga grekiska filosoferna talar om kosmos så ser de hela naturen och världen som en, som ett enhetligt fenomen, en enda natur. Det finns inte flera olika verklighetsplan, utan precis som samhällets lagar ligger på en nivå (inte olika för olika sociala skikt), så finns det bara en verklighet (inte en för gudar och en för människor, om det finns gudar ses de som antingen helt bortom denna världen, utan inflytande, eller som personifikationer av lagarna i denna världen).

Detta enhetliga kosmos ses vidare som ett system av lagar (grekerna hade, liksom vi, samma ord för lag i samhället och för naturlagar: nomos). Lag och ordning antogs styra kosmos på ett regelbundet sätt, och alla enskilda fenomen lydde under dessa generella lagar/principer. Utifrån denna tankebild kritiserar man tidigare religion, där det är en eller flera gudars vilja och godtycke som är den styrande principen i världen. Istället är det de allmänna lagarna som styr och dessa styr utan undantag och godtycke. Denna nya världsbild går hand i hand med den politiska utvecklingen från monarki och aristokrati till den grekiska stadsstaten. Parallellt med kritiken av monarkiskt och aristokratiskt godtycke kommer nu kritiken av tanken på gudarnas godtyckliga styrelse av kosmos. Parallellt med införandet av den regelbundna och undantagslösa lagstiftningen som den styrande politiska principen, kommer nu teorier om regelbundna och undantagslösa lagar som det som styr hela världen, hela kosmos.

Man kan se flera tydliga exempel på hur de tidiga grekiska filosoferna lånar bilder från och gör analogier med stadsstaternas politiska ordning när de beskriver kosmos och naturen.

Den miletiska naturfilosofen Anaximandros rör sig hela tiden med juridiska begrepp när han beskriver lagarna i kosmos; rättvisa, brott, gottgörande etc.

Även i den tidiga vetenskapen kan man se exempel på detta. Den grekiske läkaren och naturfilosofen Alkmaion från Kroton talar i sin läkekonst om hälsa som balans och likvärdighet mellan de olika krafterna i kroppen, och sjukdom som den obalans som uppstår när en kraft får överhanden. Den balanserande hälsan kallar han isonomia (likheten inför lagen i grek. politik), och sjukdomens obalans (en enda krafts dominans) kallar han monarchia.

2) De självständiga stadsstaternas politiska praktik.
De många stadsstaterna innebar en pluralism i sig och det fanns också mångfald inom dem. Här fanns flera olika politiska grupperingar som kämpade om makten. Detta skedde inte bara med våld, utan diskussion och argumentering var stående inslag i det politiska livet. Ofta betonades också dessa fredliga sidor. Frihet, inte minst yttrandefrihet, var ett centralt begrepp i grekisk politik. Mer eller mindre öppna och rika diskussionerna om politiskt system/lagstiftning var en del av grekisk politik, och talekonsten och argumentationskonsten blev allt viktigare politiska medel. Många medborgare gjorde politiska erfarenheter (detta inte bara i demokratier, utan också i oligarkier fanns oftast folkförsamlingar. I vilket fall som helst ändrades konstitutionerna och styret tämligen ofta).

Det är inte svårt att föreställa sig att detta politiska klimat med ständiga förändringar, debatter/stridigheter, ständigt ifrågasättande och argumentering för och emot olika ståndpunkter, kunde stimulera uppkomsten av filosofi och vetenskap. Mer precist: det kunde påverka tänkandets form, hur man tänkte.

Det politiska systemet, både demokratin och oligarkin, krävde tankesnabbhet, kritisk förmåga och argumentationsteknik. Att så många greker hade politisk erfarenhet gjorde denna överföring av politiska tanke- och beteendemönster lättare.

Många metodologiska begrepp i filosofin och vetenskapen var också direkt tagna från det politiska området:

Bevis (martyrion) - Vittne (mártys)

Testa en hypotes el. idé- Korsförhöra ett vittne/motbevisa
någons anklagelse i en rättegång = (elegchos)


I politiken kunde det mesta ifrågasättas. Från 700-talet genomgick de grekiska samhällena stora förändringar, en rad olika nya politiska och sociala förordningar prövades och man hittade på nya lösningar. Detta radikala politiska ifrågasättande och testandet av nya modeller smittade av sig på tänkandet om världen. Och detta bidrar till den grekiska filosofins och vetenskapens uppkomst.

Ytterliggare ett viktigt argument för denna hypotes om det politiska livets inverkan på det filosofiska och vetenskapliga tänkandets form (hur man tänkte) hittar man i dessas retoriska sida. Retoriken, eller talekonsten, blev ett centralt element i det grekiska politiska livet. Det gällde att effektivt kunna övertala motståndare och tveksamma om att ens egen ståndpunkt var det bästa, eller den rätta. I samband med den antika retoriken bör man också nämna det grekiska kamp- och tävlingsklimatet. Det grekiska begreppet härför är agon. Tävlandet fanns inte bara i idrott (olympiska spelen är som bekant en grekisk uppfinning) utan överallt i samhället, inte minst i politiken. Man tävlade om att bli de ledande i staten och här var retoriken kanske det väsentligaste medlet. På samma sätt kom retoriken att vara viktig i "tävlandet" om de riktiga filosofiska eller vetenskapliga idéerna.

Denna politiska förklaringshypotes till det grekiska tänkandets uppkomst har därmed försökt ge ett sammanhang till de två centrala och mest utvecklade särdragen hos den grekiska filosofin och vetenskapen:

1) Synen på kosmos som enhetligt, av en natur (naturalism) samt styrt av regelbundna och nödvändiga lagar.

2) Den skeptiskt-kritiska inställningen och det argumenterande-bevisande tillvägagångssättet.

Den politiska förklaringshypotesen till filosofins och vetenskapens uppkomst passar också bra med det faktum att det tidiga grekiska tänkandet först kommer till uttryck i de grekiska kolonierna. De politiska reformerna var nämligen mer radikala och utvecklade i kolonierna. När man reste hemifrån och grundade en ny stad var det lättare att börja om från början, och mer direkt tillämpa nya idéer. Det fanns inte lika många praktiska hinder som etablerade institutioner och traditioner.


Slavekonomin med fritid, teknologin, resorna och handelsutbytet, läskunnigheten, influenser från mellersta östern, den egna grekiska traditionen bidrager alla, och de flesta av dem är troligen nödvändiga delar av förklaringen.

Vad gör då det politiska så relevant om det inte har någon särställning som tillräcklig förklaring? Det är två aspekter som är väsentliga med denna hypotes:

1) Den pekar på en faktor som helt och hållet saknas i de andra medelhavskulturerna.
2) Den visar detaljerat på inflytandets karaktär.

 

Följande länk diskuterar också olika förklaringar till det grekiska tänkandets uppkomst:

Sidor i litteraturen om de grekiska föregångarna och uppkomsten av det grekiska tänkandet:

  • Ronny Ambjörnsson: Människors undran: Europas idéhistoria: del 1 Antiken (Stockholm: Natur och Kultur, 1997), s. 11-55.

 

DE JONISKA NATURFILOSOFERNA/FÖRSOKRATIKERNA

De första exemplen som brukar anges på det grekiska tänkandet är de joniska naturfilosoferna. Av dessa tänkare har vi inga hela texter utan endast fragment och citat. Deras ambition tycks i många fall ha varit att finna ett första grundämne, och de första principerna på hur såväl kosmos som det mänskliga livet skulle förstås.

Den troligen mest kända av naturfilosoferna var Thales från Miletos som var en vuxen man kring 585 f.Kr. Han formulerade vad man brukar kalla den första vetenskapliga hypotesen. Möjligen blir man en liten smula besviken när man får höra att denna hypotes var "Allt är vatten" eller "Allt kommer ur vatten". Thales tes är dock på många sätt något helt nytt. Han försökte förklara hela världens existens och ursprung utan att tala om gudarna. Han försökte formulera en förståelse av världen som tog sin början i naturen, inte i något övernaturligt eller gudomligt. Vatten är ju dessutom en nödvändighet för allt liv.

Exempel på länkar om Thales:

Flera andra naturfilosofer i de grekiska kolonierna på framförallt den joniska kusten, det som idag är Turkiets västkust, följde i Thales spår och med ungefär samma metoder och mål. Man sökte urämnen och första principer.

Det är viktigt att komma ihåg att det vi kallar Grekland egentligen handlar om ett område som sträckte sig över stora delar av medelhavet. Den grekiska kolonisationen var expansiv och framgångsrik.

Sidor i litteraturen om naturfilosoferna och tidigt grekiskt tänkande:

  • Ronny Ambjörnsson: Människors undran: Europas idéhistoria: del 1 Antiken (Stockholm: Natur och Kultur, 1997), s. 47-97.
  • Gunnar Eriksson och Tore Frängsmyr: Idéhistoriens huvudlinjer, s. 15-18.

Länkar till joniska naturfilosofer och försokratiker:

SOFISTERNA

Efterhand kom filosofin också att ta sig andra vägar. Inte minst i stadsstaten Aten utvecklades en filosofisk riktning med andra förtecken en naturfilosofernas. Dessa filosofer kallades sofister. Namnet uppstod ur den grekiska ordet för vishet - sofia. Sofisterna var lärare som mot betalning lärde ut logik, retorik och liknande discipliner. De vandrade från stadsstat till stadsstat för att lära ut hur man argumenterade och hur man utvecklade förmågan att övertyga andra. Detta var en oerhört viktig förmåga i de antika stadsstaterna där en politisk karriär var det finaste för en ung förnäm man.

Samtidigt som sofisterna var uppskattade lärare, kom de också att betraktas som omoraliska personer som inte brydde sig om sanningen, utan kunde inta vilken position som helst i en diskussion. Frågan om sofisterna endast var retoriklärare eller om de som grupp av filosofer utvecklade en filosofi om kunskap, moral och politik har diskuterats länge.

Jämför t.ex. dessa länkar om sofisterna:

Sidor i litteraturen om sofisterna:

  • Ronny Ambjörnsson: Människors undran: Europas idéhistoria: del 1 Antiken (Stockholm: Natur och Kultur, 1997), s. 177-180.

SOKRATES OCH PLATON

En annan tänkare som var verksam vid samma tid var Sokrates (470 el 469 - 399 f. Kr.). Han var verksam i Aten och vann där oerhört stor ryktbarhet som filosof men också som provokatör. Sokrates skrev själv inga texter och de kunskaper vi har kommer från framställningar av t.ex. Platon, Xenofon och Aristofanes. Sokrates samlade unga män omkring sig för att undervisa och samtala med dem, men till skillnad från sofisterna vägrade han att ta betalt. Han tyckte också mycket om att samtala med vanliga medborgare i Aten och genom dessa samtal försöka att gemensamt nå fram till sanningar. Genom väl formulerade frågor försökte Sokrates få den han samtalade med att själv inse sanningen. Sanningen skulle "förlösas" ur personen som en barnmorska hjälper en kvinna föda sitt barn. Sokrates kallade denna samtalskonst för maieutik - det grekiska ordet för barnmorskekonsten. Det har också kallats den sokratiska metoden.

Sokrates samtal var dock inte sällan oerhört provocerande. Genom att ifrågasätta de vanliga och inlärda föreställningarna om vad som är t.ex. rättvisa, godhet, kunskap och liknande kom Sokrates att reta många av de atenare han samtalde med. Till slut kom Sokrates att dömas till döden för att han, enligt domstolen "missaktade statens gudar och utövade ett skadligt inflytande på ungdomen".

Det är framförallt genom sin lärjunge Platons texter som Sokrates har blivit känd. Problemet med dessa texter är att det är oerhört svårt att veta vad i Platons texter som är Sokrates åsikter och vad Platon lägger i Sokrates mun. Man har talat om problemet med skillnaden mellan "den historiske Sokrates" och "den platonske Sokrates".

Exempel på Sokrates länkar:

  • Radicalacademy.com: Socrates
  • Philosophypages.com: Socrates, med vidare länkar och ytterligare lästips.

PLATON

Platons (427 - 347 f. Kr.) betydelse för den västerländska idéhistorien kan knappast överdrivas. Alfred North Whitehead uttryckte det så här:

"The safest general characterization of the European philosophical tradition is that it
consists of a series of footnotes to Plato.
"

Platon var en förmögen man av god familj som var intresserad av en politisk karriär. Efterhand kom politiska besvikelser och konsekvenser att få honom att lämna den politiska karriären. Inte minst kom hans studier för Sokrates och den avsky han kände över dennes dödsdom att få honom att lämna politiken och helt koncentrera sig på filosofisk verksamhet.

Platon grundade en skola, akademia, som fick namn av den olivlund i Aten där man höll till. Skolan kom senare att övertas av Platons lärjungar och också andra filosofskolor som grundades kallades akademier. Akademi är nu ett accepterat ord för högre läroanstalt eller lärt samfund i en mängd språk.

Det finns ett stort antal texter bevarade av Platon och alla ingår i samma litterära genre, dialogen. Dialog betyder egentligen samtal mellan två personer men i Platons dialoger deltar ett flertal personer. I Platons dialoger deltar inte Platon själv. Detta innebär att man i tolkningen av dialogerna måste ta hänsyn till att vi inte vet med säkerhet vem - om någon - som representerar Platons egen position eller åsikt. Dialogen som form innebär också att dramatiken, t.ex. var något utspelas, hur personerna känner varandra och hur de uppträder måste ingå i den tolkning vi gör av dialogen. Möjligen skulle man också kunna säga att det faktum att Platon valde dialogen som genre säger något om hans attityd till filosofi. I dialogerna ges nämligen mycket sällan något entydigt svar på de filosofiska frågor som reses. Istället beskriver dialogerna de samtal som ledde närmare sanningen. Deltagarna i dialogerna vet mer om den fråga de diskuterar, men de har ofta bara påbörjat sin strävan efter att nå den verkliga sanningen.

PLATON OCH IDÈVÄRLDEN

Man brukar förklara Platons filosofi med att tala om idévärlden. Platons värld är nämligen tudelad. Å ena sidan finns sinnevärlden, den materiella värld vi upplever omkring oss med våra sinnen. Sinnevärlden präglas av ständig förändring och att vi inte har någon säker kunskap. Men allting i sinnevärlden återspeglar något i idévärlden. I idévärlden finns nämligen de eviga idéerna, där är allting stabilt och oföränderligt och man kan nå absolut säker kunskap om idéerna. Människans själ har en gång varit i kontakt med idéerna och nu strävar hon efter att åter nå kontakt med dem. Denna strävan benämner Platon Eros, alltså samma ord som i vårt ord erotisk eller som namnet på den grekiske kärleksguden. Människan är bunden till den materiella sinnevärlden och där tar vår strävan formen av erotik eller kärlek till en annan människa som vi finner skön. Men människan bör försöka rikta sin strävan efter de eviga idéerna, t.ex skönheten, för endast så kan vi verkligen förstå den. Genom att förstå skönhetens begrepp eller idé, förstår vi också verkligen den skönhet vi ser omkring oss i sinnevärlden, eftersom sinnevärlden återspeglar något av idévärlden.

Människans själ är, enligt Platon, evig och har varit i kontakt med idéerna, men vår kropp är fast i sinnevärlden och utsatt för förgänglighet och död. Precis som världen är tudelad är alltså människan det också. Denna tudelning av människan i en evig själ som styrs av förnuft och en förgänglig kropp som styrs av drifter och känslor har haft ett oerhört genom slag i den västerländska idéhistorien, inte minst genom att samma idé kom att förespråkas av den kristna kyrkan.

PLATONS POLITISKA TÄNKANDE

Platon skrev tre dialoger som brukar räknas som politiska, Statsmannen, Lagarna och Staten. Av dessa är det utan tvekan Staten som som har fått mest inflytande.

I Staten låter Platon Sokrates och några andra samtala om vad rättrådighet och rättvisa är. För att illustrera var rättrådigheten i människans själ är säger Sokrates att man måste gå från det lilla till det stora för att se tydligt. Istället för att betrakta människans själ skall man betrakta staten där allt ju är större och tydligare. Sokrates gör alltså en analogi mellan människans själ och staten.

De samtalande börjar i tanken konstruera den bästa tänkbara staten. Sokrates menar att det är nödvändigt att det finns väktare både för den inre säkerheten och för den yttre. Han hävdar att filosoferna, de visaste människorna skall styra staten och att det under dessa skall finnas krigare. båda dessa samhällsklasser kallar han för väktare. De övriga medborgarna skall ägna sig åt de vanliga sysslorna som hantverk, jordbruk och handel.

Den perfekta staten skall alltså bestå av tre klasser som skall motsvara tre delar av själen:

  1. Väktar-filosoferna som motsvarar visheten
  2. Väktar-krigarna som motsvarar modet
  3. De övriga som motsvarar besinningen

Var kommer då rättvisan in i bilden? Jo, rättvisa är att alla gör det de är bäst lämpade för. De visaste skall alltså tas ut till filosofer och styra staten, de modigaste skall tränas till krigare och de övriga får ägna sig åt de hantverk eller jordbruk de finner lämpligt. När alla har hamnat på den plats de bör ha råder rättvisa i staten, enligt Sokrates i dialogen.

Filosoferna och krigarna skall ha statens bästa för ögonen och därför får de inte ha några andra intressen än statens bästa. Detta medför att de inte får ha familjer och de får inte äga någonting. De skall bo i baracker som ägs av staten och de skall äta gemensamt på statens bekostnad. Det är alltså inget lyxliv som tillkommer de styrande i staten. Att de styrande inte får äga något och inte ens bilda familj har kallats för Platons kommunism. De som inte är väktare (filosofer eller krigare) får dock bilda familj och känna pengar på sin verksamhet och yrke.

Samtidigt skall de styrande tränas för sin uppgift att styra och försvara staten. I dialogen målar Platon upp ett stenhårt utbildningsprogram med studier i allt från retorik till musik och logik. Först vid 50 års ålder är det tänkt att filosoferna skall vara full-lärda. De har då skådat de eviga idéerna och är verkliga filosofer som kan fullt ut sköta styret av staten.

För Platon är det oerhört viktigt att det verkligen är de visaste som blir filosofer och de modigaste som blir krigare. Dessa grupper skall genomgå ständiga tester för att pröva deras förmåga. De får dessutom inte skaffa barn med vem de vill. Sokrates säger i dialogen att precis som när man skall föda upp duktiga vakthundar måste man se till att avla rätt individer med varandra. De styrande filosoferna i staten skall alltså bestämma vilka de som tränar till filosofer och krigare skall få ha en sexuell relation med för att välja de lämpligaste kandidaterna. När barnet är fött skall de tas ifrån föräldrarna och födas upp av staten.

På ett plan är Platon oerhört radikal för sin tid. Platon menar att även om män oftast är visare och modigare än kvinnor är det fullt möjligt att vissa kvinnor är visa eller modiga nog att bli filosfer eller krigare. Dessa skall då få dessa poster på samma sätt och med samma förutsättningar som männen. Det var en oerhört provokativ tanke i Platons samtid, men Platon menar i dialogen att skall man tänka sig den bästa av stater så måste man ta steget fullt ut och ta alla konsekvenser detta innebär.

För att de vanliga medborgarna i staten skall acceptera de positioner de fått, och dessutom acceptera att deras barn kan tas ifrån dem om de är lämpade som filosofer eller krigare måste de styrande i staten ljuga för dem. Lögnen handlar om att de finns olika metall i de mänskliga själarna: guld hos filosoferna, silver hos krigarna och andra metaller hos de övriga. Man skall säga till medborgarna att om någon individ med fel metall skulle hamna på fel plats kommer staten att gå under. Det väsentliga i dialogen är inte den form lögnen har, utan att Platon betonar att de styrande filosoferna som vet vad som är bäst för staten har rätt att, och måste, ljuga för de som inte förstår statens bästa. Denna tanke har kommit att kallas den ädla lögnen eller den nödvändiga lögnen.

Trots alla sådana försök att bevara den perfekta staten säger Sokrates att även den kommer att förfalla, även den kommer att utsättas för förändring. Det sker när de styrande till slut gör att misstag och det kommer att födas väktare som inte har den högsta visheten och enbart statens bästa för ögonen. istället är de intresserade av äran. Platon beskriver hur staten kommer att genomgå fem typer av konstitutioner som blir värre och värre. Den första är bäst och den sista är sämst.

  1. Aristokrati - De visaste (filosoferna) styr staten
  2. Timokrati - De äregirigaste styr staten
  3. Oligarkin - De rikaste styr staten
  4. Demokratin - Alla (framförallt de fattiga) styr staten
  5. Tyranni - Den starkaste och brutalaste styr staten

Sammanfattningsvis kan sägas att Platons Staten har varit en ofantligt viktig politisk text. Många har brottats med tolkningen av den och värderingarna har varit oerhört skiftande av de ideal-samhälle Platon målar upp: de visastes styre.

En ständigt återkommande fråga har varit om Platon verkligen tänkte sig att ett sådant samhälle skulle kunna införas. Vissa har menat att Platon verkligen ville införa ett sådant samhälle, medan andra har hävdat hela dialogen handlar om ett tanke-experiment. I dialogen Statsmannen sägs att den bästa konstitutionen bygger på kunskap, alltså som i Staten, men att den "är för gudar" och inte kan uppnås av människor som istället får nöja sig med de näst bästa konstitutionerna som grundas på lagar.

De tankar och idéer som Platon reser i dialogen har i vart fall inspirerat såväl de som gillar idéerna som dess motståndare.

Litteratur om Platon:

  • Ronny Ambjörnsson: Människors undran: Europas idéhistoria: del 1 Antiken (Stockholm: Natur och Kultur, 1997), s. 98-115, 209-227
  • Gunnar Eriksson och Tore Frängsmyr: Idéhistoriens huvudlinjer, s. 21-25
  • Svante Nordin: Det politiska tänkandets historia, s. 13-26

På nätet finns hur mycket material som helst om Platon och i stort sett alla hans dialoger kan läsas i sin helhet på nätet. Här följer bara några exempel:

  • Philosophypages.com: Plato (med ytterligare litteratur och länktips)
  • World civilization: Plato

 

TILL DISKUSSIONSFRÅGORNA

TILL CHATT

© 2003 Oskar Pettersson